Bristen.

Bristen, trodde Zanna, uppstod någon gång i barndomen, inom varje enskild människa. Vad hon hade funnit ut om Fabian, hade han ingen sådan upplevd brist. Att han inte var fullkomlig, fullständig och perfekt, var ju mer än självklart. Ingen varelse kunde täcka alla områden, ute i verkligheten, naturen och världen. Det var därför som det var så bra att vara flera, än bara en. Rygg mot rygg och sida vid sida, kunde människorna uppleva och upptäcka mer, än de annars hade gjort, var och en för sig. Det som inte den ena var uppmärksam på, kunde den andra uppleva, erfara och meddela sig om till de andra.

Bristen var kanske något unikt för var och en. Så länge som man som människan inte var medveten om sin brist, eller förnekade den, kunde man varken ta ställning till den, eller göra något av den. Bristen var som ett stycke trä, man funnit ute i naturen. Av det kunde man göra upp eld, tälja en skål eller en kastpinne.

Det fanns förstås människor som ville förneka och förtränga sin brist, i hopp om att den med tiden skulle försvinna. Det kunde gå så illa att de trodde att de hade övervunnit den, blivit av med den, för att ingå i ett stadium av överlägsenhet, äregirighet, övermänniskolikhet och översitteri. Tills verkligheten tog ner dem på marken igen och de tvingades till att inse faktum. Bristen som den såg ut och kunde upplevas, skulle alltid finnas kvar, i någon form. Det var Naturens eller Guds gåva till var och en av varje människa.

I de neoluddistiska kretsarna, sammanslutningarna, föreningarna och ”hembygden”, skulle varje sådan möjlig brist förnekas och förträngas. Det var deras gemensamma överenskommelse, för att kunna förbli lika och desamma, med samma förutsättningar och begränsningar. Det var ett av de allra första skälen till att flera från landsbygden föredrog att överge sin barndoms marker, för att uppnå större privat och personlig frihet, i städernas anononymitet. Där var det ingen som orkade bry sig om vad grannen hade för sig. Det var på ont och på gott, då ensamma människor kunde bli liggandes skadade eller döda, när ingen undrade över vart de tagit vägen.