Zanna Topp hade en, trots att hon var så ung, lång tids erfarenhet från praktisk och tillämpningsbar forskning. Ändå hade hon ingen tidigare upplevelse av hur det var att skapa på riktigt.

Att forska var visst det med ett slags skapande, men det fanns en självklar utgångspunkt i det som redan fanns, innan forskningsarbetet övergick i seriösa konfrontationer med verkligheten. De allra flesta forskarna drev en tes, med intentionen att bevisa att deras tes kunde vara sann. Andra forskare gick in för att bevisa sin egen tes, för att på samma gång motbevisa konkurrenters och antagonisters teser. Det var mitt i detta sammelsurium av idéer, uppfattningar, åsikter och spekulationer, som den verkliga vetenskapen blev till och utformades. Det som blev kvar och blev över, efter alla möjliga och tänkbara sätt att analysera, dissekera, bevisa och motbevisa, var det som alla var eniga om kunde kallas för: Vetenskapen.

Så var det inte inom Skapandet, Kreativiteten och Konsten. Det fanns inget av ”Det Perfekta Schackspelet”, ”Det Perfekta Konstverket” eller ”Den Avslutande Gestaltningen”. För var gång måste ”stafettpinnen” föras vidare, från de gamla, traditionalisterna och puritanerna, fram till de unga och oerfarna, som redan visste allt, förstod och, lite nonchalant och arrogant, kunde luta sig tillbaka, för att övertyga, mer som skådespelare, än som de som sett ovissheten rakt i ögonen.

Bristen var verklig för dem med, men något som de förnekade, för att inte röja sin okunskap, rädsla och förvirring. Naivitetens kranka blekhet försatte dem till handlingsförlamning, passivitet och apati, tills att någon av dem vågade ta det första steget, bort och ut. Då hade de, åtminstone inför sig själva, börjat erkänna bristen. En orsak som var tillräcklig för att ge var och en av dem vilja och motivation till att gå hela vägen fram.