Det verkade bara finnas en enda lösning: ”Bli Effektivare!”

De som redan förstått den nya koden och lösenordet, sa bara:

” – B… E…!”

Alla, av de redan invigda, förstod. Varför säga så långa ord, när det dög lika bra med en förkortning?

Det blev, som politikerna ofta sa, till ett ”mantra”. De upprepade mantrat var gång som någon höll på att halka efter och bli akterseglad. Lösningen var aldrig, som man skulle kunna tro; att gå en annan väg, eller mot ett annat mål.

Hellre köra runt, runt, runt, än att stå stilla på samma fläck, i flera sekunder. Även om man inte kom någonstans, fanns ambitionen och målet till att öka effektiviteten och effektiviseringen:

”Fake It til U make It!”

Den skylten, ifall Chefen skulle göra en blixtvisit eller en informell kontroll, måste var och en ha uppsatt, väl synlig, i sitt arbetsrum eller ovanför sitt skrivbord, i kontorslandskapet.

Så kom robotarna…

Alla hade ju talat om dem och skrivit om dem, så länge, i åratal. ”Robotiseringen” var ett begrepp, men ingen ville tro på det, förrän de stod där, med ”handen i syltburken” och ”byxorna nere”. När de alla var övertygade om att just deras arbetsprestation kunde bara inte ersättas av en maskin, så var det en morgon ett faktum. Vad kunde den anställde göra? Kontakta sitt fackliga ombud, massmedia, politikerna eller branschorganisationerna? Vem bar ansvaret?

I Mårtens och Esmeraldas världar, var svaret självklart. Det var naturligtvis företaget där de var anställda. Det var det som skulle ta hand om sin personal, i vått och i torrt.

Mårten byttes ut mot en dator. Istället för att sitta och traggla med patienten om vanor och ovanor, svagheter och brister, tillkortakommanden och personliga begränsningar, kunde patienten nu skriva in allting i en diagnosdator, för att sedan bli undersökt av en examineringsrobot. Med en komplett provtagning, kunde alla hypoteser sorteras och anpassas till all kunskap och information som fanns samlad, från patientens födelsedag och fram till det aktuella läkarbesöket.

För säkerhets skull lät sjukvårdens administration en utomstående, ”second opinion”, läkare titta igenom datorns utvärdering. Det kunde också utföras av läkarstudenter, utan att de fick någon information om vem patient var, i det verkliga livet. Det brukade kallas för en: ”Realistisk fallbeskrivning”.

Vad kunde läkaren göra?

Medborgarna hade blivit mer och mer känsliga och anpassningsbara, inför hotbilder som de aldrig kunde vara säkra på om de var fiktion eller verklighet. När överkänsliga medarbetare signalerat om ”vibrationer i luften” på arbetsplatsen, var det nästan redan för sent att reagera.

Bland de neoluddistiska människorna sade man, lakoniskt och ödesmättat att:

”Efter sol kommer regn”.

Så var det inte med dem som höll på att drabbas av effektivitetsmanin.

Människan, med kroppen och hjärnan, ofta presenterade åtskilda från varandra; kunde reagera på tre sätt. En människa gick in i nedstämdhet, uppgivenhet, för att, efter en tid, hamna i depressionens fängelse. Den andres fysiska kropp tog stryk, med högt blodtryck, dålig mage, en allt högre stressnivå, för att så småningom straffas med hjärtinfarkt, stroke eller hjärninfarkt. Med lite tur och stöd från rätt personer, i rätt ögonblick, kunde personen räddas tillbaka till livet. Men, vilket slags liv?

Det var ju samma ekorrhjul, karusell och Grottes kvarn som fortsatte att snurra, runt, runt, i en allt högre hastighet, ju effektivare alla andra i samhället blev.

De utmattningsdeprimerade var deprimerade. Med terapi, motion, mediciner, massage och lite glada tillrop, då och då, kunde de förhoppningsvis hitta till ett bättre jag, än det som övergivit och svikit dem.

Betydligt svårare var det med dem som drabbats av Effektivitetsmanin.

De som förr ansågs lida av Manodepressivitet och som växlade mellan mani och depression, kallades numera för att ha en: ”Bipolär sjukdom eller Personlighetsstörning”.

Under en tid kunde de leva som vanligt, tills att de mer och mer varvade upp och ”lyfte över markens yta”. De kunde bli drömmare, med storslagna visioner, eller bara mer kreativa och effektiva, än vad som kunde anses som normalt.

De som hade blivit testade och undersökta, för att sedan få diagnosen bekräftad av specialistläkaren eller en diagnosrobot, kunde få rätt dos av mediciner, med en depåinjektion eller en intra-agerande robotspindel, som reagerade på signalsubstanser och hormoner, inuti patientens kropp.

Inget av detta fungerade eller var aktuellt i samband med Effektivitetsmanins grymma plågoandar. Skälet var givet. Deras symtom uppmuntrades av samhälle och företag, för att prestera bättre och bli mer effektiva, på arbetsplatsen, i hemmet och på fritiden.