Hennes föräldrar, läkaren Mårten Topp och socionomen Esmeralda Topp, var upptagna med att arbeta och utreda, tills att de kom hem, trötta och nedstämda, för att sätta igång med att gräla och bråka.

Vad kunde de göra åt det? De hade ju båda utbildningar och erfarenheter till att hjälpa sig själva och varandra. De borde kunna förstå och erkänna Zannas situation, när hon försökt sätta sig in i deras vardag, medla och samordna. De var alltför upptagna av sig själva och allt de måste prestera i arbetslivet, för att se över och bortom den egna brunnskanten.

Allt som Zanna kunde göra, var att ta efter deras sätt att söka komma upp ur prestationsfällan. Zanna satsade allt på skolan, för att, snarast möjligt, skaffa sig ett eget liv. Där, i det, skulle hon förbli osårbar, för föräldrarnas dragkamper om hennes uppmärksamhet. Hon kunde alltid försvara sig med:

   Kan inte komma just nu. Vi har skrivning i morgon, i tre olika ämnen, så jag måste plugga!

Eftersom Mårten och Esmeralda, som Zanna fick säga för sina föräldrar, visste hur betydelsefull skolan hade varit för dem, om de, i ungdomens dar, tagit den på större allvar, gav de snart med sig.

Zanna fortsatte envist och envetet att systematiskt spara till ett eget boende, utanför föräldrarnas stoj och stök. Snart var hon färdig med gymnasiet och kunde finna en studentlägenhet, längre bort i en annan stad. Hon blev inte förvånad när Mårten och Esmeralda aldrig hörde av sig. Det var först när Mårten drabbats av den nyupptäckta välfärdsjukdomen ”Effektivitetmani”, som Esmeralda hörde av sig för att be Zanna att återvända hem till dem. Då var det redan för sent.

Zanna kunde förstå varför så många äldre människor kände sig ensamma och isolerade. De hade ju redan bränt alla sina broar och skepp, när de, av överdriven stolthet eller egocentricitet, glömt bort att hålla kontakten även med mera vardagsnära människor.

I skolan hade en av Zannas lärarvikarier pratat om något som kallades för: ”Peters princip”. Den gick ut på att varje anställd lyckades avancera inom sitt företag, upp till sin ”inkompetensnivå”. De hade gjort karriär, utmärkt sig och blivit befordrade upp till sin högsta kompetensnivå. På den skulle de ha stannat och blivit kvar. Eftersom de var karriärister, ambitiösa och ärelystna, med högre lön i siktet, strävade de ännu högre. Då uppnådde de den högsta möjliga, där de saknade den kompetens som behövdes för att förstå sin arbetsbeskrivning, utföra dagliga rutiner och kunna hantera kriser och konflikter. Istället satsade de allt på att försvara sig mot insinuationer, anmärkningar, ironier och sarkasmer, från vänner och från fienden. Eftersom de hade fullt upp med att försvara sin ställning och inkompetens, blev det arbete som de var satta till att utföra, lidande.

I samhällets och företagens strikt ordande hierarkier, kunde bara utgången bli en: de blev kvar där de var. Tills att de gjort bort sig så många gånger och aldrig ville erkänna sina misstag, för att kunna bli bättre och uppnå den sanna kompetensen. De gjorde vad de kunde, fick sin lön och försvarade sig nedåt, för att ingen annan karriärist skulle kunna intrigera och manipulera bort dem.

Mannen, för det var ofta en man, utnyttjade sin hustru, sina barn, sina grannar, vänner och affärsbekanta, till att upprätthålla sin ”image”, självbild och status. Tills att barnen lämnade boet, flyttade bort till ett eget liv och hustrun tröttnat och kanske funnit en annan. Annars tydde hon sig till sina väninnor, som mer än gärna förstod vad hon talade om.

Kvar blev mannen, som mer och mer tyckte synd om sig själv, beklagade sin ensamhet och isolering, men ändå inte kunde svälja sin stolthet. Det måste ju bara vara någon annans fel. Det kunde ju inte vara hans eget. Han som arbetat så hårt!

Några år tidigare kunde han, mannen, om han varit uppmärksam på sina egna känslor och behov, intresserat sig för sin familj; fru och barn, skaffat sig ett liv utanför arbetet, tagit semestrar och inventerat vad han mer skulle vilja hinna med, under den livstid han hade kvar.

Ingenting av detta gjorde han, eftersom att dag följde på dag och allt såg ut som att, in i evigheten, fortsätta på det sättet.

Han frågade sig själv, för att inte avslöja sin osäkerhet, rädsla och beroende för någon annan:

   Men, hur löser alla andra det här problemet? De borde ju uppleva detsamma som jag. Vi sitter ju alla i samma sits, mellan två stolar?

Det sista tyckte han var roligt och fyndigt och skrattade till åt sitt eget skämt. Detta skulle han aldrig, aldrig, våga knysta högt om, på jobbet!