I den gamla, ursprungliga, huvudstaden Stockholm fanns ett Moderna Museet, med visioner om att visa det senaste inom modern konst. Moderna Museet var ju i sig lite av en lustifikation, eller en självmotsägelse; en paradox. Hur skulle något som var ”modernt” kunna visas upp i ett ”museum”? Var inte ett ”museum” just för något som var gammalt och som höll på att gå ur tiden och kanske glömmas bort? Den neoluddistiska uppfattningen om hur det varit ”förr”?

Så som ett aldrig tidigare beskådat och upplevt konstverk, kunde ju inte samtidigt jämföras med konsten så som den upplevdes och betraktades på den tiden då just det konstverket visats för den allra första gången, på ett vernissage. Även om man reducerade ögonblicket i Nuet till bara en enda sekund, fanns det fortfarande tiondels sekunder, hundradels sekunder, tusendels sekunder och mikrosekunder. För att bara bli kortare och kortare, i likhet med den gamla fabeln om Haren som sprang ikapp med Sköldpaddan, eller Zenon från Eleas paradoxer om pilens flykt genom luften, eller Akilles och Sköldpaddan. Nuet, såsom människorna upplevde det, var alltid språnget före, innan någon han säga: ” – Nu!”

Att skapa Framtiden i ett museum skulle dra paradoxen ännu längre fram och bort, eftersom ingen kunde föreställa sig något som, ännu så länge, aldrig funnits. Därför fastnade även neoidealisterna i sina föreställningar om framtiden, hellre än att ge akt på vad som fortfarande kunde dölja sig, bortom förväntanshorisonten. Det var därför som stjärngänget och SpåRätt fått sådant övertag och försprång. De förväntade sig inte framtiden. De gestaltade den, för att, snarast möjligt, tillverka och skapa det som redan var möjligt och önskvärt.

Först när Sophie Frånlandsvind, dotter till Evert och Anneli och tvillingsyster till Adam, kom i kontakt med ellekarna, vid deras rymdfarkost, vid ängen, ovanför skogsbrynet alldeles i närheten till kvarndammen och den gamla vattenkvarnen med stångjärnshammaren, då först fann SpåRätt en hållbar vision av hur framtiden kunde se ut, för människorna på planeten Tellus.

I massmedia pläderade akademiker och andra intelligenta och intellektuella, för att alla människor hade ett ”lika värde”. Det var inskrivet i Sveriges Rikes Lag, som en grundläggande demokratisk princip, hämtat från Förenta Nationernas Förklaringen om de Mänskliga Rättigheterna. När neoluddistiska grupper ville diskutera, debattera och argumentera för att detta påstående endast var en hypotes, en väl etablerad åsikt eller en gemensam överenskommelse, hänvisades de bort från Demokratins högsta talarstol, i Sveriges Television.

Frågan var ju inte okänd, varken för filosofer eller andra tänkare, vid universitet, i Sverige, Europa eller Västvärlden. På vilket sätt, tänkte Zanna, kunde människor ha ett oomtvistligt ”lika värde”, när de ändå, i det praktiska livets vardag, kunde behandlas så olika?

Alla människor på jorden, på planeten Tellus, kunde ju inte ha lika värde, men ändå ges olika betydelse, olika rättigheter och skyldigheter?

De mer extrema av neoluddister ville få neoidealisterna att erkänna att detta axiom, oomtvistliga påstående, var ett postulat; ett önsketänkande. En Idé och ett Ideal.

Neoidealisternas bästa retoriker förklarade att:

” – Det finns inte ett ”vi” och ett ”dem”. Bara ett ”Vi”! Det måste även ni, inom Neoluddismen, förstå och acceptera!”

Det var då som Kurt Titahn, fortfarande ung och oerfaren och ”inte torr bakom öronen”, förklarade att:

” – Det är som med principen om ”konsensus”. Bara om alla antingen håller med, eller håller tyst, kommer de som vet bäst att segra och Neoidealismen gå framåt. Men är det inte just det som debatten är till för; att granska och finna svagheter och brister, hellre än att bara stövla på?!”

Retorikerna svarade förmätet och från ovanifrån, med ironier och sarkasmer:

” – Ska ni, neoluddister och Kurt Titahn i synnerhet, förstå det där, så är det inte tillräckligt att sitta och spekulera som ena gamla backstugusittare!”

Utan att förstå det, varken då eller senare, hade på så vis neoidealisterna gett neoluddismens agitatorer vatten på sin kvarn. De hade ju, omedvetet, förklarat för neoluddisterna, att de redan var att betrakta som ett ”dem” och inte som en betydelsefull del av ett större ”Vi”.