De som överlevt fick städa upp efter de som insjuknat eller avlidit. I varje stjärnskepp fanns ”äggkläckningsmaskinerna” med blivande andranter. De som, tillsammans med människorna och ellekarnas drömbubblor, skulle bli till framtidens andhryber, också där på planeten Ellek.

När alla döda kropparna var dumpade ut i rymdens svarta oändlighet, blev det gott om utrymme över inne i rymdfarkosten. Det gav de överlevande chans till att inte smittas igen, av någon eventuell mutation av mikroberna, att undvika konflikter och kontroverser, för att hålla sig till gällande rutiner och färdiga scheman. De som SpåRätt Star City of Stockholm ställt samman åt dem, inför avresan.

Zak, Mona, Liz och Ben, nu till åren komna, men fortfarande trygga, säkra och roade av varandras sällskap. De blev besvikna när de mötte de första ellekarna. De var förstås väntade, efter åratal av kommunikation med planeten Tellus och SpåRätt. Snart förstod de två paren att neoidealisternas misstänksamhet och neoluddisternas paranoida vanföreställningar om ellekarna, helt och hållet var ett misslyckat försök till en självuppfyllande profetia.

De hade, i heta debatter och diskussioner på jorden, ständigt återkommit till att:

”Ellekarna bara är ute efter att rädda sig själva, på jordbornas bekostnad.”

 Kurt Titahn och hans stab av informatörer, kunskapare och lobbyister hade alltid återkommit till att ellekarna var ute efter att tränga undan människorna från jordens naturtillgångar och resurser, för att själva ta för sig och sända tillbaka till sina nödställda familjer och släktingar, på Ellek.

När de två paren i några ellekiska dagar vistats med ellekarna, umgåtts med dem i deras forskningslaboratorier, besökt forskarnas anhöriga och vistats bland deras invånare och medborgare, på offentliga tillställningar och platser, kunde de ana den utveckling, kanske mot undergången, som ellekarna i trosvisshet, eftersträvat och motiverat sig själva och varandra till.