Världen förändrades, utanför Sveriges gränser, men också samtidigt i människornas upplevelser, erfarenheter och minnen.

Det som förenade de unga, kunde leda till konflikter med de äldre, när de inte längre delade samma värld och samma värderingar. Det förstärkte upplevelsen för de som kände att de inte längre ”hängde med i utvecklingen”, av de som stannat kvar ute på landsbygden, höll sig borta från städerna och inte kände sig hemma med all ny teknik och teknologi.

Det var därför ingen tillfällighet att Det Nya Sverige, Det Moderna Sverige, ”Med Sverige i Tiden”, placerade Sveriges Radio och Sveriges Television, i friluftsmuseet Skansen, ute på den Kungliga Djurgården. Härmed skulle kulturen förena tradition med förnyelse, där Kungen och Drottningen invigde och öppnade upp för allt det Nya, i Stockholm men också i Industrinationen Sverige: ”Made in Sweden”.

Sverige bröt med sina traditioner och rötter från att ha Tyskland som förebild och främsta handelspartner, till att ingå nya förbindelser och allianser, med Andra världskrigets vinnare, framför allt Storbritannien och ”framtidslandet i Väst: United States of America.

Att kunna uttrycka sig felfritt och lite världsligt på amerikansk engelska blev något av en informell kult, bland de som ville bekräfta att de stod för Utvecklingen och det Moderna Livet.

För framför allt de unga började andra normer gälla, när nya tekniker ersatte de gamla. Rudolf, uppfostrad i en tradition av hantverk, skicklighet, ambition, hårt arbete och strävan efter att bli ”upptäckt” och ”erkänd”, förstod inte vad som menades med mycket av den konst som fanns att uppleva och reflektera över, på Moderna Museet. Det egendomliga var att konstverken ”måste förstås”. Det skulle finnas med en manual, instruktionsbok, lexikon och ordbok, för att kunna se, uppleva och erfara allt det Moderna.

Konstkuratorer, konstskribenter och konstrecensenter som Pontus Hultén, Ulf Linde, Thorsten Ekbom, Öyvind Fahlström och Leif Nylén tog avstånd från den senare politiska och agitatoriska ”vänstervridna” konsten, för att framhålla en formell, idébaserad, intellektuell och provokativ konst.

Hans konstskolelärare, när de inte mässade om ”de gamla mästarna” Rembrandt, Brueghels och Turner, citerade gärna Matisse, Picasso, Braque och Chagall. Det var i och för sig inte fel att tjäna pengar, men den gamla bohemtraditionen höll i sig, från Charles Baudelaire och framåt. Konsten skulle vara en estetisk, synlig, visionär, upplevelse. Inte en intellektuell, i ord och begrepp beskriven ”spelteori”. Traditionalisterna menade att detta var ett exempel på: ”Konstmarknadens Kejsarens Nya Kläder”:

   Det räcker med att den världsberömde konstnären X sätter ett ”X” på ett papper och signerar med ett X, för att papperet ska värderas till miljoner kronor, i konstmarknadens samlingar och auktioner!”

I USA skrev den nye medieforskaren Marshall McLuhan sin världsberömda debattbok ”Media”, med budskapen: ”The Media is the Message” till att förändras med ordleken: ”The Media is the Massage”. Formen blev innehållet och innehållet blev till formen.

Svenskan Alexandra Charles och andra trendsättare förstod snart att ”De Rika” höll på att konkurreras ut av ”De Intressanta”. Vem ville umgås med en rik, men tråkig människa? Det fanns det inte tid till under de moderna människornas korta livstid. Att leva var att fortsätta vara ung. Att vara ung var att fortsätta vara ”up-to-date”, ”hänga med”, följa med i Utvecklingen och med sin egen Samtid. Därför skulle diskotek, nöjespalats och andra moderna institutioner kläs i moderna material som glas, stål, speglar, glänsande aluminium, silver, guld, ädelstenar eller imitationer, blank plast, svart gummi, cerise lack, vitt siden, rojalblått sammet och rymdinspirerat grått.

Fabian förstod, även med sina egna begränsade erfarenheter, att Rudolf Frånlandsvind måste ha känt sig lurad och besviken. Den konstvärld som han ansträngt sig för att tränga in i, fanns inte längre. Den var redan passé. Vad kunde han göra, annat än att hoppas att trenden skulle vända? Att de gamla traditionerna åter skulle bli värdefulla, intressanta och upptäckta.

Utan att varken ha tagit medveten ställning eller ens varit bekant med ordet, blev han en representant inom sin yrkeskår, för Neoluddismen.

För tidigt född för att få uppmärksamhet och uppskattning för allt det han tyckt om och lärt sig. För gammal för att ta tillvara och använda all den nya tekniken och teknologin. Det skulle inte bli inom hans livstids ramar, som begrepp som Retro, Nostalgi och Vintage, kunde vägleda nytillkomna konsumenter, konstkuratorer och recensenter.