Fabian upplevde att Rudolf tillhörde det slags människor som försökte förstå, hellre än bestämma. Det kunde ha blivit till hans ”black om foten”, när han inte var tillräckligt kraftfull, självsäker och modig, för att våga ut och etablera sig på dåtidens konstmarknad. På den tiden var det fortfarande, som i alla tider tidigare, sedan Medeltidens och Renässansens dagar, konstsamlarna som ägde marknaden. De stora, berömda och eftertraktade av konstnärer, fick tävla om eller erhöll beställningsarbeten från Kungen, Kyrkan, Adeln eller andra ”kulturberikare”. De som hade mer än nog av pengar och makt, men som därmed måste övergå till att bli erkända som goda, väl ansedda, gudsfruktiga medborgare. Ingen ville bli sedd som en ”barbar” eller utifrån kommandes icke rumsren.

Då som nu fanns det ett etablissemang som skulle inspektera, kontrollera, granska, undersöka, kanske till och med provocera, för att, efter en lång tids dokumenterande, godkänna. Den som orkade stå ut med hela den utdragna processen, kunde bli invald i gemenskapen, för att där njuta av samvaron med andra likasinnade och lika högtstående män.

När den gamla världen föll sönder, ute i Europa, från Romarriket och fram till den Habsburgska monarkin, Österrike-Ungern och fram till den Europeiska Unionens sista dagar, hade redan kapitalismen och kommersialismen tagit över. Det var Marknaden som styrde, mer än kungar, furstar, tsarer och sammanslutningar och allianser av Stat, Kyrka och mäktiga Rådsförsamlingar.

För konstnärerna uppstod det krassa faktum att de med måste bege sig ut på Marknaden, för att göra sig kända och omtalade. När de inte hade inflytelserika män som stöd och mecenater, var de tvungna till att finna på en annan strategi. De måste ju också kunna överleva, försörja sig själva och sina familjer, på de konstverk de skapat.

Det blev lite som ett lotteri, eller att spela på hästar. Hur visste man att just den hästen som man själv avlat fram, fött upp som föl, givit vård, foder och träning, dag efter dag, under flera års tid, skulle bli till den vinnande hästen?

Karl Marx skrev i stort sett bara en enda bok, ”Das Kapital”, som gjorde honom berömd, hatad, beundrad och ofta citerad. Hans lära kom att kallas för: Marxismen. Den som låg till grund för både Socialismen och Kommunismen. Men det var egentligen inte ”Kapitalets” kärna. Karl Marx förklarade världen och verkligheten på ett annat sätt, än man tänkt tidigare. Fel eller rätt?

Även för konstnären, oavsett stil eller ideal; hade han att tränga sig in på Konstmarknaden. Även där var det de två grundprinciperna: ”Tillgång och Efterfrågan”, som gällde. Rudolfs konst var nu en ”produkt” och en ”vara”, jämförbar med toalettpapper, en bil eller en aktieinvestering. Konstsamlarna brydde sig inte så mycket längre om vad som var konst eller inte, eller om man såg vad det föreställde. Det väsentliga var att konsten var skattebefriad och att konstverket, om det var det rätta, skulle stiga och öka i värde. Fram till dess stod det väl förvarat i ett bankvalv, tills det var rätt tid för att få värderat av en konstexpert från en auktionsfirma och kanske sålt genom detta privatägda företag.

Det blev med andra ord inte riktigt så som skulptören Rudolf Frånlandsvind hade tänkt sig, varken med sin konst eller med sitt liv.