Hej!
I hopp om att ge tröst och uppmuntran till andra som upplever att de är ”sena i starten” till att komma igång på allvar med sitt skrivande:
Jag heter Victor Rangner, född år 1957, i Hökarängen i Stockholm. Mina största inspirationskällor i dag, i mitt skrivande, är det som Victor Bockris kallat för: ”The New York Renaissance”, med dess ledargestalter Andy Warhol, The Velvet Underground, Patti Smith, Debbie Harry, Christ Stein och William S. Burroughs.
Jag har skrivit under hela min livstid. Försökt och försökt och försökt.
Under tiden har jag varit en flitig läsare och besökare på de bibliotek som funnits tillgängliga, både privata och offentliga.
Gång på gång har jag satt igång och trott att jag haft en tråd och en idé att jobba vidare på. Varje gång har jag insett att det inte var den rätta: ”Nej, inte den här gången heller, men nästa, kanske?”
Var gång har jag ”tagit mig vatten över huvudet”, ”gapat efter mycket” och sökt efter förebilder och tänkbara böcker att göra om till min egen version. För att åter misslyckas.
Har läst om sådana författare som hamnat i den situationen, som Samuel Beckett, Italo Svevo och, tidigare, Franz Kafka.
Det kanske är som med kärleken; man väljer inte. Man blir vald. Tills man lärt sig så mycket av ödmjukhet att man kan acceptera det och av den man blivit vald av.
I mitt tycke finns det ingen ”god” eller ”dålig” litteratur. All litteratur kan ge en uppslag, idéer, inspiration och ett annat, nytt sätt att tänka, känna, uppleva och erfara på.
Det finns ”underhållningslitteratur” och det finns ”existentiell litteratur.
Underhållningslitteraturen kan vara spännande, intressant, rolig och tänkvärd. En sådan bok ”kan” man, efter att ha läst den, från pärm till pärm, en gång.
Den nu så aktuella kulturpersonligheten Patti Smith har som favoritgestalt, den svenske spänningsförfattaren Henning Mankells egensinnige och lätt depressive polisspanare. Det kan vara tänkvärt!
Till den ”existentiella litteraturen” (inte detsamma som den ”existentialistiska litteraturen, typ Jean-Paul Sartre och Albert Camus) räknar jag sådana författare, kända eller okända, som, kanske under en begränsad tid, som Arthur Rimbaud, eller hela sitt liv, som Marcel Proust, Franz Kafka, James Joyce, Natalie Sarroute, Gertrude Stein, med många flera, strävar efter en djupare förståelse av hur det är att vara en människa och en levande varelse.
Det är något man själv vill veta och därmed också föra vidare, från den föregående generationen och vidare till nästkommande. På vinst och förlust. Risken är ju alltid att man blir sedd som en ”tokstolle”, en besserwisser, en nörd eller en egensinnig variant av han som slogs mot väderkvarnarna: Don Quijote. Samtidigt kan man själv uppleva det som ett ”uppdrag”, en ”mission”, ”a destiny”, något förutbestämt, eller bara något som man måste utföra, innan den dagen då efter allting är för sent.
Det är tyvärr en litteratur som i vår tid näst intill föraktas, då det kortsiktiga vinstintresset, både bland författarna själva, förlagen och till och med läsarna, i ”Effektivitetsmanins Era”, går före allt annat.
Därför har vi, som upplever detta som ett ytterst seriöst och hängivet åtagande, en extra stark betydelse, när dessa ”amatörer” (vi själva) ses som både alltför anspråkslösa och alltför betydelselösa, för att ges någon utrymme hos förlag, i bokhandlar och bibliotek.
Men, det finns det alltså en orsak till att misstro, inte acceptera.