Här befann de sig fortfarande, Zak, Mona, Liz och Ben, från jorden och planeten Tellus, kvar i en ”jetlag”, i skymningszonen mellan Dröm och Verklighet. Liz kunde inte låta bli att fråga de andra:

   Vad skulle vi hit att göra? Rädda oss själva, ja, men till vad?

   Jag förstår vad du menar, svarade Zak. Jag känner så, jag med. En slags uppgivenhet, eller nedstämdhet, efter en sådan lång resa, för att äntligen ha kommit fram. Till vad då?

   Det blir en slags antiklimax, sa Ben.

   En träning som pågått under halva vår livstid, för att nu uppleva målet och, vad sedan? Vad, sa Mona, återstår för oss att göra nu?

   Det enda som vi helt säkert vet, svarade Liz, med lite osäkert darr på stämman, är att vi aldrig kan eller kommer att kunna återvända till Tellus. Lika säkert är att vi kommer att stanna här på Ellek.

   Men vad tror ni hände med ellekarna, att de fortsätter att tyna bort, tills att de uppgår i intet, eller förångas upp i rymden?

   Det tycks som om de håller på att syntetiseras, tänkte Ben högt för sig själv.

   Syntetiseras?

Ben ryckte till, då han hörde det ord som han trott funnits bara inne i hans egna tankar, utifrån, av Mona.

   I ett stadium av en evolutionär utvecklingsfas, som när kor och grisar övergick från att vara vilda djur från den vilda naturens marker, ängar och skogar, till att de kunde bo och leva med människorna, i deras hus och gårdar… filosoferade Ben igen, utan att finna någon riktig knorr på slutet.

   De räddade ju oss. De har satt igång utvecklingsprocessen av andrarter och andhryber på Tellus. De har visserligen strandsatt många av neoluddisterna i Australien och Oceanien, men ändå låtit dem överleva i frihet. De har lotsas oss neoidealister fram till att skapa maskiner, automater, robotar, androider, cyborger, andrarter och andhryber. De har generöst delat med sig av information om hur att bygga rymdstationer, stjärnskepp och starta Exodus, utflyttningen ut i rymden, med SpåRätt som ledstjärna och vägledare. Vad önskar de i ersättning för allt detta? Vad kan vi göra för dem, som inte de klarar av att göra åt sig själva? Vad kan vi, som inte de kan?

   Många och svåra frågor, de där som du ställer, Liz, men visst, jag håller med! De måste naturligtvis förvänta sig något i gengäld! Inte bara rädda oss, för att sedan möta sin egen undergång…

   Vad, undrade Mona, kan vara deras ”Plan B”? Vilka alternativ finns det, till att de en dag bara är borta för alltid?

   Vad har vi, frågade Zak lite retoriskt, som inte de har?

De satt alla fyra tysta och funderade, tills att Ben svarade:

   Tid?

   Ja, det, sa Zak, kan vara en sak. Men jag tänker på något annat.

   Jaha?

   Kroppar. Våra kroppar! De håller ju på att försvinna, upp i det blå. Eller hur?