Den Moderne Frankenstein.

Nostalgisterna hade döpt honom till: ”Mao 2 4 Ceasar”, vilket kunde utläsas antingen som: ”Mao 24 Ceasar”, eller: ”Mao to for Ceasar”. Namnet skulle vara en hyllning till de två ledare i historien som neoluddisterna satt högst; Ordförande Mao tse Dong, som startade och blev ledare för Kulturrevolutionen i Kina och Kejsare Julius Ceasar, som gett sitt efternamn till alla de envåldshärskare i historien som kommit att kallas för ”kejsare” eller ”tsar”.

Nostalgisterna var varken intresserade av eller hade utvecklat någon egen version av SpåRätts och AndroArts multi3D-skrivare. Mao 2 4 Ceasar kunde bäst liknas vid en modern variant av det monster som förekommit i den nittonåriga Mary Shelleys roman, den allra första science fiction-berättelsen, enligt litteraturetablissemanget: ”Frankensteins Monster, eller Den Moderne Prometeus”. Den som hon skrev en stormig kväll, när hon rymt tillsammans med maken Percy Shelley, Lord Byron och författaren till den första vampyrromanen, också skapad vid samma tillfälle, doktor John Polidori.

Liksom Frankensteins Monster var ”Mao”, som de kallade honom till vardags, ett hopkok av allt möjligt, från gamla skrotade datorer, robotar, androider och transplanterade människodelar och inre organ. Det var ett lapptäcke av organiskt och cybernetiskt, för att få Mao till att anpassas i deras planerade tidskapsel. I stort sett, utan mikroskop eller andra närgångna instrument, en kombination av silikon, kisel och carbon, kol.

Zanna hade haft rätt i att nostalgisterna, trots sin annars så utpräglade okänslighet för andra levande varelser, hade en intuitiv, nästan profetisk vision, av andhryben Fabian.

Fabian var fortfarande helt ointressant och till och med okänd för SpåRätt, AndroArt, maskingänget och de övriga neoidealisterna. Det var på sätt och vis tur för honom, i hans utanförskap och därmed optimal personlig och privat frihet, men utan de allra senaste nyheterna, rönen och ryktena, bland de görare som fanns allra högst upp, i toppskiktets elit.

Fabian hade uppmärksammat en mycket betydelsefull egenskap hos människorna, som de säkert inte var medvetna om själva. Poeter och andra ideologiska lobbyister använde ofta meningen och citatet:

”Vandringen är Målet”.

Det var med detta som utgångspunkt som neoidealisterna blivit övertygade om att den enda rätta vägen och ”vandringen” var att ”Go Outspace”, ut i rymden.

Den svenske forskaren Markus Heilig hade presenterat sin teori i en numera, i början av 2110-talet, förlegad populärvetenskaplig bok om Neurovetenskapen använt den amerikanska självständighetsförklaringen från år 1776, av Thomas Jefferson, om varje amerikansk medborgares rätt till att: ”sträva efter lycka”. Markus Heilig hade använt citatet som en del av en gåta. Vad var det viktigaste ordet i citatet? Jo, enligt Heilig, inte ordet ”lycka”, men ordet ”strävan”.

Fabian tyckte att det kunde ligga något i detta. Men varken han själv, som andhryb och inte människa, eller de som fanns kvar av neoluddister och nostalgister, verkade var särskilt besatta av denna form av aktivitet?

Men visst kunde väl ”strävan” också tolkas in i den nuvarande stressfaktorn ”Effektivitetsmanin”? Det var, tänkte Fabian; inte effektiviteten som var målet, utan: ”strävan efter en ännu högre och effektivare form av effektivitet”, som utgjorde själva kärnan och energin i det maniska tillståndet. Trodde Fabian.

Nostalgisterna hade varit mycket, mycket, noga med att se till så att cyborgen, som han troligtvis mest kunde påminna om, Mao skulle föra Neoluddismens idé över till de som eventuellt, kanske, förhoppningsvis, hade överlevt den stora katastrofen, Armageddon, Ragnarök eller när den Stora Glömskan uppslukat praktiskt taget allt av värde, minnen, traditioner och kulturella föremål, från de sista av neoluddisterna.

I en framtid av skräck, osäkerhet och ovisshet, med varje ny dag som en aldrig tidigare upplevd verklighet, skulle någon eller några av neoluddisterna leta efter denna ”förlorade arken”; tidskapseln med en Mao 2 4 Ceasar, som en uppvaknande Mumie från den innersta kryptan i en urgammal egyptisk pyramid.

Mao skulle ligga försänkt i ett medvetslöst, drömlöst komatillstånd, med några ampuller och en infartskanyl instucken i höger handled. De som funnit honom hade bara att dra upp all vätskan från en av ampullerna, för att låta den sippra ner från sprutan in i infartskanylen. Efter några kraftiga ryck skulle Mao 2 4 Ceasar öppna sina blå ögon, sträcka på sig och upptäcka sina framtida tjänare och undersåtar. Där och då skulle varken SpåRätt, neoidealister, futurologer eller virtualister kunna sätta stopp för det nya neoluddistiska kejserdömet. Det som skulle bli till det allra första av ”Förr”, från deras egen verklighet, värld och livstid.

Tyvärr hade någon av dem gjort fel, enligt ett gammalt, men ytterst vanligt, handlingsmönster bland människorna. Den första instruktionen i manualen som skulle följa med Mao ner i tidskapseln, löd:

”OBS! Mycket viktigt! Läs först hela manualen, från början till slut!”

Människor, bland antingen neoidealisterna eller neoluddisterna, gjorde som de alltid hade gjort. De började med punkt 1 och fortsatte till punkt 2, och så vidare. De började med bokstaven A, för att läsa vidare till bokstaven B, och så vidare.

Detta kom att, en gång för alltid, sätta punkt för den neoluddistiska, antropocentriska och cirkulära tidens tänkesätt, traditioner och idélära.