Fabian lutade sig tillbaka, där han satt i sin bekväma, helt omoderna kontorsfåtölj. Vad var, tänkte han, egentligen ”Transhumanismen” och vad gick den ut på? Vad kunde skilja den från Modernismen eller Postmodernismen?

Att deras företrädare och centralgestalter ville presentera den som en ”humanism”, liksom den franske filosofen Jean-Paul Sartre en gång ville förklara att ”Existentialismen är en Humanism”, hördes ju på namnet: ”Transhumanism”.

En av de svenska framtidsvisionärerna inom Transhumanismen var Nicklas ”Nick” Boström. En annan gigant var den närmast profetiska visionären om ”Artificiell Intelligens” eller ”A.I”: Ray Kurzweil. Båda männen aktiva som profeter och lobbyister för Transhumanismen och den då samtida rörelsen Futurismen. En vidareutveckling men inte alls densamma som den italienska, ryska eller anglosaxiska konstformen ”Futurismen”, från början av Modernismens födelse, under 1900-talets första decennier.

I Sverige och Stockholm uppstod alltid Det Nya i Stockholms City. Förresten, var det verkligen så?

Troligtvis så var det lättast, enklast och bekvämast för, på den tiden, miljonstaden Stockholms massmedia, journalister och reportrar, att själva åka till T-Centralen, Sergels Torg, det blivande Kulturhuset med ”Plattan” framför, för att beskriva och förklara det senaste nya.

Det var ju så, a priori; att om något skulle hända, så måste det först, nödvändigt, hända i ”Den Kungliga Hufvudstaden Stockholm”.

När man sprängde, bröt sönder Brunkebergsåsen och rev Klarakvarteren, där Nils Ferlin och andra poeter ”kinesat” hos varandra, skulle Moderniteten realiseras och förverkligas även i Stockholms arkitektur och framstegsvänliga sociala ideologi.

Redan i förorter som Vällingby och Farsta, utgick man från principen om: ”Närheten till allt”: Arbetet, Bostaden och Centrum, förkortat till ”ABC-staden”. Bokstaven ”C” skulle också kunna stå för det engelska ordet för ”kommunikation”: Communication.

Nästa byggnad av värde blev kvarteret Fältöversten, vid Karlaplan, på Östermalm, i Stockholm. Det var det första kvarteret där det var tänkt att de boende aldrig skulle behöva ta sig ut utomhus, om det inte var för att resa till arbetet, utomlands på semester, eller i livets slutskede.

När Klimatförändringens konsekvenser satte in på allvar, flydde människorna sina härliga kustnära bostäder och semesterhus, på bekvämt gångavstånd från härliga havsbad och solheta klippor. Husen spolades bort som korthus eller tändsticksaskar, ut i havets stormande vågor.

Jeffrey Goodman, en annars inte särskilt väl ansedd forskare, vetenskapsman och bästsäljarförfattare, kom år 1978 ut med boken: ”We are the Earthquake Generation”: vi är jordbävningsgenerationen.

Kunde det, trots hans, av kollegorna utmålad som, kvasivetenskaplig geolog och arkeolog, ändå ligga något i hans profetior och de kommande jordbävningarna på, i och under jorden?

I så fall, om det vore så eländigt, kunde man också förvänta sig ökade mängder tsunamivågor från havet, utmed kontinenternas alla kuster, över byar och in i städernas hus, gator och gränder?

Det blev ännu en orsak till att människorna från landsbygden valde att flytta in säkerheten, tryggheten och bekvämligheten, i städerna.