Minnen av Framtiden.

Samtalen med Zanna Topp var av en oerhörd stor betydelse för Fabian Frånlandsvind, först som allmänt nyfiken, så för att försöka förstå nostalgisternas syfte med sin tidskapsel och nu med den självutnämnda yrkestiteln: ”Krönikör Fabian Frånlandsvind”.

Han använde sig av de ledtrådar och fria associationer han fått från samtalet med Zanna, för att formulera några problem:

   Vad hände i Sverige?

   Vad hände ute i Europa?

   Vad hände i övriga världen, på Tellus?

   Vad hände ute i rymden?

Neoidealisterna i Sverige upplevde de svenska neoluddisterna som, i bästa fall; ”bromsklossar” och ”bakåtsträvare”. De som önskade dra klockans visare bakåt, för att det åter skulle bli som ”förr”.

Visst hade Zanna rätt i att: ”Allting har sin tid”. Vanliga människor försökte ju klara sig i vardagen, utan alltför hastiga förändringar och ryckiga hopp, hit och dit och framåt och tillbaka.

De som hade det sämst ställt, med sämsta möjliga utgångsläge, förlitade sig på den knappt tilltagna Medborgarlönen, för att klara sig, från dag till dag, med att hålla sig från ruinens brant.

De mer kortsiktigt tänkande och handlande, drygade ut Medborgarlönen med ett Medborgarlån, för att åtminstone för en kort tid framöver, genomleva ännu några av livets glada dagar. Tills att pengarna var slut och det var dags att börja betala tillbaka, med ränta.

Svenskarna hade en tradition av att se över sitt hus, fylla på i ladorna och förbereda sig inför vinterhalvåret, med köld och mörker, eller inför ålderdomen.

Stockholm var byggt för att klara den trafik och belastning som funnits i slutet av 1800-talet. När biltrafiken ökade och medborgarna föredrog att färdas i individualismens och egocentricitetens bekväma färdmedel, istället för med kollektivtrafikens tåg, bussar och tunnelbanor, blev det trång om saligheten på vägar och gator. Cykeln var nog bra, men svår att lasta på och obekväm för längre sträckor.

Politikerna beslöt att gå in för ”Urbanisering” och ”Centralisering”. Alla svenska medborgare skulle snarast möjligt flytta in till någon av de tre megastäderna Stockholm, Göteborg och Malmö. Numera omdöpta till Mälar City, Göta City och Öresund City.

Men politikernas tid var på väg att gå ut. För att politikerna skulle kunna styra över medborgarna, måste de kunna kräva in skatt och pengar till att förverliga sina planer och visioner. Med medborgarlöner, ”basic incomes”, och olika skattesubventioner, blev stat, kommun och landsting allt fattigare och handlingförlamade.

Då kunde stjärngänget, SpåRätt och maskingänget ta över alla de verksamheter som stod stilla och orörda. SpåRätt gav inte alls upp planerna på att centralisera, men inte alls med samma intentioner som de alltid så kortsiktigt planerande folkvalda beslutsfattarna. SpåRätt ville ju slussa ut människorna i rymden. Bodde de tätt och var lätta att transportera och förflytta, från bostäder, genom hissarna upp till rymdstationer och rymdcities och ut i rymden, så var detta naturligtvis en fördel för alla och envar.