Allt eftersom nostalgisterna blev bättre på att skapa och designa sin ledare enligt sina egna ideal och föreställningar, uppstod det en osynlig och omedveten symbios och allians mellan Mao och nostalgisterna. Sardon visste att man inom företagsamhet och managementrörelsen konstaterat att:

”Så där uppe. Så där nere”.

Ledaren och styrelsen blev som de anställda och de anställda tog efter samma idéer, uppfattningar, åsikter och handlingmönster som fanns uppe i toppskiktet. Ju perfektare som Mao fann sig vara, desto perfektare ansåg sig också hans supporters kunna bete sig, bland varandra, men också ute bland de andra neoluddisterna. Något som de äldre neoluddisterna inte alls uppskattade, då de fann dessa unga spjuvrar och ungtuppar vara outhärdligt högfärdiga, snobbiga och dryga. Var och en odlade sin egen personkult, vid sidan av kulten kring Mao 2 4 Caesar. Följden blev, som det brukar bli när det uppstår ett antal självutnämnda ledare, att ingen riktigt förstår i vilken tågordning besluten fattas bland alla som bara fortsätter att hänvisa till antingen sig själva, eller otydliga direktiv uppifrån.

Eftersom alla nostalgisterna undvek att rapportera in frågor och problem till sin ledare Mao 2 4 Caesar, kunde han, cyborgen, inte heller svara eller agera på ett, om än begränsat, så ändå logiskt och rationellt sätt. Det enda han fick veta var att:

” – Allt är bra! Allt går enligt planerna!”