Glömskan och Självklarheten.

Fabian och Zanna studerade tillsammans de två fenomen som i mycket styrde arten Människas tillvaro. Den Stora Glömskan och den Stora Självklarheten var båda osynliga för ögat, men ytterst konkreta i medvetandets stigande och sjunkande grader.

De var som förbundna med varandra, likt en oändligt djup brunn, eller en jättelik tornado eller virvelstorm.

Längst uppe vid överkanten av virvelstormens öga och centrum virvlade allt in av människornas upplevelser, erfarenheter och minnen. När de väl fanns där inne, tillhörde de, enligt de nu levande människorna det som var självklart. Eftersom det var så självklart, var det ingen som orkade bry sig eller ifrågasätta det självklara. Det var ju, som sagt: ”självklart”.

Kanske i mitten någonstans, smalnade hålrummet av och kastade ut sådant som var för tungt och obändigt. Det kunde då räddas av människorna, som ville ha det kvar som souvenirer, minnen, retro, vintage och till nostalgiska drömmar tillbaka till hur det varit, ”förr”.

Det som människorna, sedan slutet av 1950-talet var allra mest oroliga för, var att de saker de upplevt att de höll på att gå miste om, skulle uppslukas av den Stora Glömskan:

   Vet inte om jag minns rätt, nu, men jag tror att det fanns en idéströmning inom den tyska filosofin, som kom att kallas för ”Fenomenologi”. En variant av Existentialismen, eller en föregångare?

   Jaha, sa Fabian, vad skulle den gå ut på?

   Minns jag rätt nu, mycket förenklat förstås, så är allt, enligt den, enskilda fenomen, ungefär som: ”Allting har sin tid”. Någonting följer sitt lopp, skrev Samuel Beckett i sin pjäs: ”Slutspel”.

   Hur skulle det påverka människorna, menar du?

   Jo, när vi talade om den absoluta gränsen mellan Neoluddismen och Neoidealismen, så blev det lite som Fenomenologin, tror jag?