Blodet sprutade ut över väggar och golv, medan huvuden rullade och armar och ben for iväg in i hörnor, skrymslen och vrån. Hade nostalgisterna haft någon Mich som beskrivit händelsen, så hade de,  kanske, kunnat ta varning av utvecklingen. Nu förföll den snart in i den Stora Glömskan. Det var ju neoluddisternas största misstag; att, djupast inne i deras inre, fanns det ingen slusstation mellan det Stora Självklara och den Stora Glömskan. Från avloppet och rakt ut i havet, utan reningssystem, filter, analyser eller andra kontroller.

Nu blev det istället Mich, med information från SpåRätts spioncentraler, drönarreportage och informationssamlande, som kom att skriva krönikor om Mao 2 4 Caesars uppgång och fall. För det var mer av mikrometrar där emellan, än ljusårs avstånd.

Mao och Draksoldaterna gick sin bärsärkagång, utan någon hejd eller hinder, tills att alla nostalgisterna som varit närvarande i det gigantiska evenemangets folkfest, var dödade och förintade. Som tur var, hade de inte försett Mao och hans soldater med någon mer långsiktig strategi. När människorna omkring dem var utraderade och låg spridda utmed markens yta, i rännilar av blod ut i lervällingens gyttjepölar, återstod inget annat för Mao än att sätta sig på den högsta stolen, i tron att den var hans rättmätiga säte.

Snart infann sig ändå neoluddister som ville beveka och förklara Mao till deras enväldige härskare på jorden och planeten Tellus. De första människorna var inte tillräckligt ödmjuka och underdåniga utan föll också de för samurajsvärdens bajonetter. Tills att den fåfänge Mao insåg att han ändå måste ha några människor till beundrare, när soldaterna bara var effektiva med själlösa maskiner.

Som det alltid, utan undantag, sker när en samvetslös, hänsynslös, skrupellös och ytterst fåfäng härskare erövrar tronen i riket, kommer lika undantagslöst en karriärist och bedragare på beställning. Han som sedan barnsben, eller ännu tidigare, lärt sig den oädla konsten att smickra, ljuga, korrumpera och ta åt sig äran, från andra. I den här berättelsen kallade han sig för Rosa Trosa, då han gärna iklädde sig kvinnokläder och de femininaste underkläderna. ”Rosa Trosa” var hans tidigare artistnamn, då han uppträtt på undergroundbarerna i London och Paris, som den tidens dragqueendrottning. Annars, till vardags, hette han Bert Stigsson och kom från Arlöf, i Skåne i den svenska Södern. Med en lång och gedigen erfarenhet från hur att dra en vals, kunde han komma fram till Mao 2 4 Caesar, in i hans innersta krets.

Mich hade ännu inte bytt ut skylten ovanför ”Fabian Frånlandsvinds Antikshop för Nostalgi, Retro och Vintage”. Där inne hade han en dag funnit ett fodral med en penna i. I fodralet stod att pennan en gång tillhört skräckromanförfattaren Stephen King. Det var nu med den i högra handen som Mich satt och skrev sin krönika om Mao 2 4 Caesar och Rosa Trosa.

Mich tuggade, mycket försiktigt, på pennans topp, för att lägga till att:

”Rosa Trosa var faktiskt, mot alla odds, heterosexuell och var inte intresserad av att ha sex med andra män”.

Detta lade han till för att förvecklingen inte skulle bidra till missförståndet att bedrägeriet någonstans kunde vara en fråga om transsexualitet, istället för transvestism. Det var kanske ett hårklyveri eller en advokatyr, men i alla fall…

” – Rätt ska va rätt!”, tänkte Mich.