Mich kom att tänka på Justus.

Den Stora Glömskan skulle till slut, hur de än gjorde och betedde sig i livet, förtära dem alla. Likt den antike, grekiske Kronos, guden för Tiden, som äter sina barn. Mest känd från en gravyr av den spanske konstnären Francisco de Goya. Guden Kronos stora gap skulle kunna vara en gestaltning av slukhålet den Stora Glömskan. Där, likt ett jättelikt svart hål, rymdes allt och alla, utan svepskäl eller krusiduller. Allt åkte in och ner, utan återvändo. Åtminstone inte kända inom den här världens och den här tidens dimensioner.

Om inte…?

Nej, Mich kunde inte förutsätta någon gudomlig plan eller att ödet hade i beredskap att det skulle finnas en underliggande mening bakom allt som fanns och inte fanns.

Men ändå…

Bland alla de möjligheter som aldrig ledde någonstans, så var det tillräckligt med att något blev till ett öga att se med, ett öra att lyssna med, en tunga att tala med och känsel att upptäcka och uppleva den yttre världen med.

Till allt detta fanns det som var självklart och som försvann för alltid, ner i slukhålets svarta, okända djup.

Inne i sina egna föreställningar, fantasier, tankar, känslor och idéer, var alltig tillåtet, tills att det ville, eller Mich ville att det skulle bli till något också utanför honom själv, hans kropp och hans tid i rymden.

Men vad gjorde en ”krönikör”?

Jo, det enklaste var ju att anta att det var en man som skrev en krönika. Kanske att ”krönika” hade mer med en ”kröning” att göra, än ett ”krön”, eller en väg som svängde sig ut från synfältet, bort i det främmande oöverskådliga?

Fantomens krönikor var ju skrivna av djungelhjältens anfäder och förfäder, som en slags privat historiesamling av skrönor och verkliga berättelser. Läsaren fick anta att Fantomen i fyrahundra år skrivit om det som han upplevt som riktigt och sant.