Johans dröm om framtiden.

Jim Legg hade presenterat ”Ådran” som något som hela familjen Frånlandsvind upplevt och uppskattat, men var det verkligen så?

Johan och Ylva hade vuxit upp i en aldrig sinande tidvattensvåg av retro, nostalgi och vintage. Skulle något vara lite finare, skulle det gärna också vara lite ”gammaldags”, med stilar, utseenden, formgivningar och detaljar från sådant som hur det hade varit ”förr”.

När hela familjen var samlad, till och med Sven och Siv Larsson, Ylvas föräldrar, upptäckte de alla hur de stod med båda fötterna fast i en kvicksand av minnen. Vart hade allt det nya tagit vägen? Varför skulle allt nytt vara teknik, teknologi och maskiner? Vart hade allt det andliga tagit vägen?

”Nyandligt” var bara tomma fraser eller efterhärmningar av sådant som nutidens människor upplevde som kopior av det som tillhörde minnena.

Därför hyllade Johan och Ylva sådana av Modernismens avant-gardister, som Andy Warhol, Victor Bockris, The Velvet Underground, The Beatles och The Rolling Stones. Keith Richards var speciell, med sin kompelgitarrs tunga bluesriff. Hypnotiskt med ändå avgrundsdjupa.

Så kom, främst, en litterär förnyelse och lite scenvariationer med samma teman och innehåll, som Modernismen: Postmodernismen.

Det var i stort sett en akademisk uppfinning som missade en hel del av den desperation och hopplöshet som funnits i den tidiga Modernismen. Som vanligt omstöptes de lätta parafraserna, allegorierna och dubstepsliknande jazzsynkoperingarna med tunga och svårbegripliga begrepp, som endast de lite världsfrånvända akademikerna tyckte hade ett reellt värde.

Så kom Transhumanismen, i värsta fall, ”tramshumanismen”, där alla skulle leva för evigt, vara höga på sinnrika konstgjorda signalsubstanser, leva i hedonistisk njutning i de virtuella världarnas syntetiska spelmatriser, för att sedan snubbla ut i den gamla vanliga verklighetens vardag, de stunder då det uppstod strömavbrott eller katastrofer framkallade av Klimatförändringen med stort K.