Va’ kul! Vad fräckt, asså va’! Du får visa mig!

Zanna Topp skrattade högt åt Mich Cernés försök till att tala människoanpassat slang och vardagsspråk. Ibland kunde det bli aningen för mycket av det goda.

   Så här förstår jag det, sa han; Himlen är det som är ovanför människorna. Helvetet är det som är under människorna; under markytan och jordytan.

   Ja, sa Zanna. Det kan också vara som en djup krater ner i jorden, ett vulkanutbrott eller ett enormt slukhål. Djupt och långt där nere ägnar sig småjävlar och demoner sig åt till att plåga och åsamka psykiskt och fysiskt lidande för de människornas själar som råkat hamna där. Många därför att de ville ha ett bättre liv, medan de levde på jorden. Andra, ett mindre fåtal, hade hamnat där av en slump, en olyckshändelse, i brist på engagemang eller därför att de varit apatiska och likgiltiga.

   Men, du sa nåt om en rörelse uppåt? En strävan uppåt eller neråt?

   Ja, jag tror att det finns en sådan. När neoidealisterna söker sig ut i rymden och i kosmos, medan neoluddisterna fördrar det jordnära livet och till och med kan söka sig ner till småfolket, dvärgarna i deras gruvor och orter, eller ännu längre ner, för att få uppleva trygghet och säkerhet. Det fanns åtminstone bland medeltidens människor en längtan efter förklaring till varför människorna alltid sökte sig utåt och bortåt, istället för att vända hem och låta allt stanna av och förbli vad det var.

   Som jag förstod det så var det något om att människorna sökte sig uppåt, utåt och bortåt, för att finna ökad lycka, gemenskap och materiella fördelar. Inte sant?

   Jo men visst. Så är det!