Ars et Scientia.

På Kungliga Tekniska Högskolans emblem fanns med skolans devis: ”Konst och Vetenskap”. När de använde ordet ”Konst” gjorde de det sannolikt med den betydelsen som vetenskapsmannen, ingenjören och teknologen Christofer Polhem använt den och som var vanligt på den tiden. ”Konst” syftade först och främst på att gräva ur gruvor, för att få fram metaller och mineraler, till de olika bruken runt om i Sverige på 1600-talet och 1700-talet. Sådant som Christofer Polhem själv varit sysselsatt och engagerad i, vid sitt bruk Stjärnsund i Dalarna.

Nicke hade varit engagerad i sitt intresse för det han kommit att kalla för: ”Språkets Arkeologi”. Där hade ordet ”Konst” helt säkert kommit av ordet: ”Kunna”. Men ”kunna” kunde syfta på så mycket mer än bara det rent praktiska hantverket. ”Kunna” skulle också kunna betyda: ”administrera”, ”organisera”, ”manipulera”, ”ordna”, ”förverkliga”, ”gestalta”, och med moderna ord som ”lobba för”, ”sälja in”, eller bara ”skapa”, ”tillverka” eller ”göra”.

Varje ord hade en inneboende dynamik som gjorde att människorna använde det suggestivt, magiskt och mystiskt, för att på så vis vinna över motståndare till sin sida.

Nu stod Sverige och svenskarna inför gränsen att övergå från den gammaldags svenskan, genom ”svengelskan” och vidare över till en hybridform av dataspelens amerikanska till den akademiska vetenskapsvärldens, traditionella, brittiska engelska. En mix av Shakespeare’s engelska och BBC:s. Till det kom amerikanskan från musik, mode, trender och stilar. Till skillnad från ”förr” var det nu föräldrarna som övertog deras barns och barnbarns språk, ords betydelser och användningsområden, för att verka unga, attraktiva, medvetna, tillmötesgående och öppna.

Det största skälet var annars det rent praktiska. Det var dyrbarare att hålla igång flera språk, än bara ett. För ett så litet men ändå framgångsrikt land som Sverige, var det bättre på sikt att satsa på det engelska, nutida, språket, än på ett alltmer akterseglat och introvert historiskt intressant språk och språkbruk. Detta kunde man, med varm hand, överlåta åt språkhistoriker, antropologer, lingvister och vardagens språkpoliser.