De levde så långt bort de kunde komma från neoluddisterna i Australasien och neoidealisterna ute i världsrymden. Deras vardag gick ut på att hugga ved och hämta vatten. Till elektricitet hade de hämtat upp jordvärme, som blev till ånga och som kunde driva en ångturbin. De hade en vindmotor och byggt några eget konstruerade värmeväxlare, som också kunde generera elektricitet.

Berndt och Elisabet hade lärt sig att ta tillvara på det lilla, som smulorna efter brödet och askan från den öppna spisen. Av varje sak som ändrade form, kunde det bli till något nytt och fortfarande användbart.

De hade lärt sig, genom den bittra och envisa kampen om att aldrig ge upp; att antingen minimera sina behov, eller optimera och exploatera sina ytterst begränsade tillgångar. Som ett, tänkte Elisabet: ”zenbuddhistiskt minimalistiskt projekt”.

Den stora fördelen och nackdelen var att de inte hade några förebilder eller föregångare. Misslyckades de, så var det bara att fortsätta att försöka och försöka. Tills att de gav upp, vilade, accepterade och hämtade nya krafter och idéer, till att försöka ännu en sista gång. Tills att det lyckades eller att de trodde sig ha kommit på en bättre, dittills oprövad metod.

De drabbades liksom alla andra någon gång då och då, av uppgivenhet, hopplöshet och besvikelser. Men eftersom de inte kunde föreställa sig något bättre, sysselsatte de sig med något annat, tills att de trodde att de orkade försöka och kanske misslyckas, igen.

Neoluddismen hade de givit på båten och ut i den kalla, nattsvarta rymden ville de för allt i världen, inte.

De hade lärt sig att snällheten och godheten ställde ett krav på deras eget liv. De måste kunna säga ifrån och, vid behov, vara mer än generösa och tillmötesgående. Alla människor och levande varelser var inte av hyggligt folk. Det var så det var och det hade de lärt sig redan från början att acceptera.

Eftersom de länge var ensamma med varandra, var de tvungna att finna på olika sätt att roa sig på. Som ett glatt och pilskt ungt par, hade de många gånger haft trevliga och njutningsfyllda stunder i sänghalmen, tills att de insett att de inte kunde få några barn tillsammans. Det var svårt att veta vem av dem som bar på det genetiska hindret, eller om det var båda två. Det gav dem ökad frihet, lust och glädje, men på längre sikt blev deras liv lite mer meningslöst än förr.