Zanna tog en paus, gick på toa, drack ett glas nypressad apelsinjuice och fortsatte läsa:

   Severin Sidor var gift med Yrsa, med sonen Eilert och dottern Ingalill. Barnen växte upp, verkade vara nöjda och glada, men hade båda två problem med vikten. Eilert visade sig lida av Anorexia neurosa och dottern Ingalill av Anorexia och Bulemia. Det var som att familjen Sidor led av en familjs inre väderinversion, eller implosion.

   Var det inte så, undrade Mich; att alla de här tre familjerna drabbats av något snarlikt?

   Som vad då?

   Som en tyst överenskommelse? En familjehemlighet, som ingen öppet vågade knysta om?

   Kan så vara, men varför blev det så?

   Någon, sa Mich, borde ha reagerat.

   Kanske, men vem? Eller vilka?

   Vad brukar hända i såna här familjer?

   Vet inte, men jag tror att någon dör…

   Varför det?

   Till slut blir trycket för stort. Man orkar inte längre bära den tunga sanningen. Det blir som ett gasmoln, förgiftat, tills att alla inte orkar hålla andan, drar en djup och tung suck, för att så få i sig för mycket av giftångorna. Ibland är det frivilligt, men det händer säkert många gånger att det klassas som en olyckshändelse, eller en ”dom från Ödet”, eller från Nornorna.

   På vad sätt, undrade Mich, hänger det samman med Neoluddismen?

   Vet inte, men får jag säga vad jag tror?

   Javisst. Jag vet inte heller…

   Såna här berättelser är uppdiktade, men människor kan ändå känna igen sig något i stämningen eller atmosfären. De borde förstå, men det gör de inte. Därför önskar de se ett större sammanhang, som med Nornornas Ödesväv. Varje enskild tråd läggs in för att bilda ett större mönster. I det mönstret kan de som är neoluddister, fatalister eller till och med defaitister, ana sig till att det är ingen idé att försöka göra nåt åt det: ”Människan spår, men Gud, eller Ödet, rår”.