Adrian, som den nyfikne Frånlandsvindare som han ändå var, hade hört talas om ’Patafysiken. Den ”vetenskap” som blivit känd, långt ifrån allmänt accepterad, genom den franske symbolistförfattaren Alfred Jarry.

I omgångar hade debatten i Sverige om ’Patafysiken gått höga, som vågor i en tyfon över The Baltic Sea, för att plötsligt falla i den Lilla Glömskan och vågorna blev till stiltje. Varken vind eller strömmar kunde föra den patafysiska sållbåten vidare över Skönlitteraturens och De Inbillade Lösningarnas hav.

’Patafysiken hade blivit känd i Sverige och Norden tack vare Regenten i Vestrogothiska Institutet; Claes Hylinger.

Men, hade Adrian med flera undrat:

   Vad skiljer ’Patafysiken från den vanliga, ”vulgära” vetenskapen?

Där uppstod frågan igen om betydelsen av en intrig och en konflikt. Utan ett för och ett emot, ett konvext och ett konkavt; kunde ingenting hända. Motsatsernas attraktionskraft, friktionen eller turbulensen, uppstod av kalla eller varma vindar, strömmar från Karibien och Västindien, eller från Arktis och Antarktis.

Vetenskapen hade tvingats överleva genom både Inkvisitionen och Statsmakternas inblandningar. Alla ville ju vara säkra på att just de satt inne med sanningen om allt och ingenting.

Därför hittade konstnärer som Marcel Duchamp och konstvetare som akademiledamoten Ulf Linde på att Vetenskapen handlade om Erotiken, särskild från Sexualiteten. Autoerotiskt kunde Marcel Duchamps Chokladkvarnen: ”mala sin egen choklad”. Raymond Roussels ungkarlsmaskiner tillfredsställde sina egna lustar och behov, i frihet och frånvaron av ansvar eller konsekvenser.

Det var som, tänkte Adrian; skillnaden på en ”effekt” och en ”konsekvens”.