Upplysningsmänniskorna flydde från dem som skulle bli de framtida ludditerna och, ännu längre fram: neoluddisterna.

Ludditer och neoluddister var kända för sina låsningar och försök till att hålla fast det som kändes tryggt och säkert. Det fanns något krampaktigt i hela deras karaktär och livsstilar. De ville alla ha någonting mer, utan att säkert veta vad. Varje gång som de erbjöds att delta i det som neoidealisterna senare kommit att kalla för:

”Det Nya. Det Spännande. Det Främmande och Det Okända”

Drog de andra sig tillbaka, för att slippa allt som kunde upplevas som obekvämt eller irriterande.

Alkemister och Rosenkorsare, med sådana giganter som Wolfgang von Goethe, Voltaire, René Descartes, Diderot och Liebniz och Kant. De var inte helt och hållet kongruenta och samstämmiga, i Tiden och Rummet, men delade ändå till stora hela Upplysningstidens ideal och målsättningar om att befria individen för överhet och förmynderi.

Därför var det inte helt osannolikt att Christian Rosencruitz lilla häfte: ”Det Alkemistiska Bröllopet”, kom att bli både hemligstämplad och bannlyst, av kungar, kejsare, Påven och kyrkorna. Man antog att texten kunde ha inslag av Islam, men framför allt att den spreds av ”gudsförnekare”, hädare, kättare och gnostiker.

Allt som kunde leda till att vanligt folk började ifrågasätta maktens strukturer, i historien, i nuet eller i framtiden, måste analyseras, dissekeras och bli till bannbullor, när dåtidens etablissemang inte kunde greppa om innehållet var farligt och subversivt, eller bara dumt, löjligt och fyllt av fadäser.

När alkemisterna talade om ”Guldet” och ”Guldmakeriet” så var det förvisso ett: ”andligt guld” och inget materiellt. Ändå, om det verkligen var ”andligt” och verkligen var ”guld”, skulle det på dåtidens ”svarta marknader”, lätt kunna omvandlas till guld, ädla stenar, sekiner, dukater, daler och piastrar.

Varje handelsman och resenär kunde bli misstänkt för spioneri och guldmakeri. Fulast var det att, likt Judas med pungen, i Bibelns Nya Testamente, sälja sin bäste väns kropp och själ, för trettio silverpenningar.

Med andra resenärer uppstod konsten att bygga katedraler, med kringresande ordnar, sällskap, hemliga riter och tecken, med vinkelhaken och passaren som symboler. Frimurarna lärde varandra sina hemligheter, bistod varandra med lån och ägodelar, varhelst de sågs och möttes, med de hemliga insignierna som garantier och förtroligheter.