Inom alla grupper av människor har det nog i alla tider funnits de som är olika, annorlunda och avvikande.

Mullvadarna hade också sin en procent av människor som inte kunde anpassa sig till deras nog så komplicerade och kvalificerade lagar och regler, men de drabbades snart av Karmas lag. De kunde inte överleva i den tillämpade pragmatiska värld av ansvarslöshet och frihet. Sådana människor ville alltid ha en auktoritet att trotsa och reagera emot. När inte någon sådan fanns, som de kunde påtvinga ansvar och motvalls lydnad, gick de sakta men säkert, under.

En sådan gestalt hade varit Brian Jones, i rockgruppen The Rolling Stones. Han brände sina skepp och broar, sågade av den gren han satt på, för att till sist försöka med att simma uppströms. Varför eller av vad han dött av, i swimmingpoolen, var mindre av betydelse än att han faktiskt dog. Någon skulle ha kallat det för ”Lagen om Karma”, eller ”Karmas Lag”. Andra hade föredragit att se det som ”Guds Finger”, Ödets tillrättavisning, Samuel Beckett i sin pjäs Slutspel om att: ”nånting har sitt lopp”. En människa kan inte påverka sitt öde. Det kunde bara sluta på det ena sättet eller det andra.

Mullvadarna hade sitt eget uttryck: ”Coolhetetens Tyranni”. När människorna som tillhörde de mest extrema, yttersta av märkvärdiga och intressanta, inte längre kunde finna på eller orka hitta på något nytt extravagant, oförklarligt eller häpnadsväckande. Då led de snart under Coolhetens Tyranni. De måste producera ännu en effekt, utöver det som alla andra ”coola” kunde komma på och instämma i; att det verkligen var ”coolt”.

Darwinismen i dess olika tappningar kunde förbrylla, förgylla och förvirra, när människorna försökte läsa in en avsiktlighet i allt som hände de levande varelserna omkring dem. Människorna förmänskligade och såg sig själva i andra levande varelser. Någon gång kunde de säkert tolka rätt. Annars förblev det gåtor som aldrig förklarades inom utrymmet för det Stora Självklara.