Sagan om Föreställningarnas Tratt.

För att göra sina anteckningar lite mer roliga och underhållande, skrev Mich ibland ner dem som sagor eller berättelser. Han förstod varför gamla människor gärna rimmade, då saker som rimmade var lättare att minnas.

Så skrev han så här, som en förklaringssaga:

Människan föddes inte till ett oskrivet blad, av en tom yta i en tom bok. Mycket var givet på förhand, i arvet och i miljön.

Många av neoluddisterna och ett fåtal av neoidealisterna präglades i sin barndom av att:

” – Får man inte göra! Inte bra!”

Någon klok människa hade sagt att ”inte” är inget verb, inte heller något adjektiv eller adverb. Det manade bara till passivitet.

Om ifall varje barn börjat sitt liv långt nere i Grodans Brunn, skulle det ta tid för barnen att ta sig upp ur brunnens hålighet och hålrum. Där fanns inte mycket av frihet eller längtan efter något annat. Inte alla barn lyckades klättra upp för att upptäcka allt som fanns utanför brunnskanten. Där mötte barnet för första gången i sitt liv: det Stora Självklara.

Eftersom barnet inte kunde förstå skillnaden av vad som var självklart och inte, kunde barnet bara fråga sig fram. Barnet fick ofta veta att:

   Du frågar så mycket!

   Jag måste ju få veta vad ni redan vet, svarade barnet.

   Det får du veta tids nog, när det är så dags. Man ska inte belasta sitt vetande i onödan. Då tar det slut!

Barn som blivit tidigt försagda, blyga och tillbakadragna, fastnade i låsningar och inför bestämmelser. Mer av olydiga barn kunde gå vidare, för att strunta i de vuxna eller gamla som trodde att hjärnkapaciteten var begränsad.

Det gällde också för de mer frihetslängtande barnen att kunna avgöra vad de skulle bli fria från och vad de skulle bli fria till.