Det sades om Sigmund Freud att hans lära kom från den judiska traditionen om att tolka texterna från Torarullarna. Även bland kabbalisterna och mystikerna förekom det läsningar av texter som skulle kunna ge berättelsen ett helt nytt och okänt innehåll.

Sigmund Freud hade, om inte direkt och medvetet, påverkat Hermeneutiken och Läran om att tolka texters innehåll och betydelser. Han hade en gång för alla rivit ner den mentala muren mellan vardagliga händelser, nattens drömmar under REM-sömnen och hur vi människor använder orden, som i freudianska felsägelser eller vittnespsykologins missförstånd och feltolkningar.

Mich hade själv kommit att misstänka att Sigmund Freud, med avsikt eller kanske genom en sådan misstolkning, förlorat eller förkastat en del av myten om Oidipus. Fanns det en bov i dramat, så var det inte kungasonen Oidipus, utan fadern, kungen, med det lite freudianska namnet Laios. Lier betyder ju ”lögnare” på engelska.

Det var Laios som hade för avsikt att mörda sin egna son Oidipus, då han fått höra en profetia som sa att Oidipus en gång i framtiden skulle mörda sin egna far Kung Laios. Därför, likt berättelsen om Snövit, sände Laios ut en jägare i skogen för att mörda Oidipus.

Mich menade att detta var ett medvetet ställningstagande från Laios, eftersom han var så fast i sin övertro på förutsägelsen, att han vägrade att tro att han skulle kunna förändra dess inneboende fatalistiska kraft.

Om, tänkte Mich, fadern, Laios, istället valt att logiskt och rationellt förklara för sin son Oidipus att denna profetia bara var en myt och en skröna, till för att roa människorna i deras vardag, skulle Oidipus ha haft möjlighet till att ingripa i sitt eget öde och bekämpa föreställningen om att han någon gång i framtiden skulle mörda sin egen far och äkta sin egen mor, Drottning Iokaste.

Denna synvinkel ville inte Sigmund Freud, som faktiskt var en medicinskt utbildad läkare i världsstaden Wien, ta med. Sannolikt därför att den hade förstört hela Freuds teori om Det Undermedvetnas ödesmättade kraft, i de borgerliga wienarnas vardagsliv.

Straffet som Kung Oidipus bestämde åt sig själv, var att sticka ut ögonen på sig själv, för att han inte hade ”sett” eller insett vad han hade gjort. Om han bara vetat bättre? Istället övergav han sin tron och lät sig ledas runt, i blindo, av sin dotter Antigone.

Det var också en i Michs tycke konstig bestraffning av dottern. Varför skulle Antigone straffas med att leda runt sin blinde far i det så primitiva och arkaiska Grekland, som en tiggare med sin enda dotter?

Naturligtvis skulle dessa dramer, av Sofokles och Europides, handla om kungafamiljer. Det var väl den tidens versioner av skvallertidningar och personjournalistik. Tänkte Mich…

Men var det verkligen så, undrade han i nästa sekund; att Ikaros bara ville flyga högre och högre, för att där straffas med att solen smälte vaxet på hans vingar?

Eller var bestraffningen i själva verket mot fadern, uppfinnaren Daidalos? Var det inte en större bestraffning att förlora sonen, än att själv gå under?