Men var ”röst” detsamma som ”tidsandan” eller ”andemeningen”?

Mich frågade Zanna:

   Så här tänker jag, sa Zanna. Rösten kan säga så mycket mer än bara lätet, ljuden och orden som den framför. Sagoberättaren eller forna tiders kurirer och budskapare var vandrare som färdades från plats till plats. Kanske därav uttrycket om att: ”Skjut inte budbäraren!”. Eller, i modern tid: ”Skjut inte på pianisten!”

   Varför skulle de skjuta pianisten?

   Nej, de skulle inte skjuta på pianisten. Uttrycket uppkom kanske från Vilda Västern, när pianisten på krogen, i baren eller restaurangen var den som stod för musiken och underhållningen. I vår tid skulle man kanske säga: ”Skjut inte på discjockeyn!”

   Men tror du att det där med rösten stämmer?

   Ja, på något vis så tror jag faktiskt det.

   Hur då?

   Du var ju inne på det där med ljudet, lätet, rösten, stämningen och atmosfären. Tillhör inte med det också ”tidsandan” och att varje tid har med sig något av en speciell upplevelse?

   Vad skulle neoluddisterna säga om det?

   Jag tror att de skulle protestera. Högljutt!

   Varför det?

   I deras tänkesätt om den cirkulära tiden är samtiden något statiskt och alltid återkommande. Det är därför, tror jag, som de är så traditionsbundna och nostalgiska. De vill helst vara trygga i att kunna återkomma och återvända till detsamma, om och om igen.

   Medan neoidealisterna tycker motsatsen, eller?

   Nja. Näe. Det tycker nog om att tillvaron till en viss del också återkommer i samma vardagshandlingar och mönster. Jag tror att det började någonstans efter det Andra världskriget, efter atombomberna över Hiroshima och Nagasaki. När ungdomen övergick till att gilla jazz, blues och senare rock n’ roll. Någonstans där, mellan åren 1950 och 1970, med den så kallade ”Ungdomsrevolten 1968”.

   Vad var det för en revolt? Eller var det en revolution?

   Jag tror att den tidens ”tidsandan” som du själv varit inne på, Mich, kom med musiken. Innan dess hade artister, författare och poeter varit innehavare av Avantgardet inom Modernismen och Moderniteten. Men det gick för långsamt.

   Nu får du vara min mentor, sa Mich.

   Då blir du min musa, svarade Zanna med ett skratt.

   Vad är en ”musa”?

   Det är väl en mer poetisk benämning för en person eller en gestalt som fungerar som inspirationskälla. Eftersom de flesta poeter och diktare förr var män, så blev det kvinnornas roll i sammanhanget av att skapa; att bli det objekt, föremål eller tillägnan, som mannen i sin egenskap som skapare och ödmjuk trubadur diktade för att hylla och tråna efter, på ett andligt, platonskt och klädsamt distanserat sätt. Höviskt och ridderligt, som en gentleman; sublimt!

   Vad var det då som hände, det där året 1968?

   Många kopplar det till Studentkravallerna i Paris, i månaden Maj – 68. Problemet var bara att de politiska arrangörerna gärna ville göra allt till deras. Det kom att benämnas som Vänsterrörelsen, senare Alternativrörelsen, med hippies, yippies, kabouters och, här i Sverige: Mods. ”Mods” som jag antar är en förkortning av: ”moderns”. Det uppstod många stridigheter mellan den tidens neoluddister och neoidealister, som aldrig var så renodlat som det blivit på senare tid. Konstigt nog var det ledarna i dessa lösa nätverk av människor, ungdomar, i rörelse och i rörelser, som förstod och fattade minst. De psykologiska och sociala rörelserna verkade alltid gäcka ledarna, när de försökte ta makten över det alltid så eftertraktade ”Folket”.

   Kanske att det var en motrörelse, som när pendeln slår tillbaka, efter Fascismen, Kommunismen och Nazismen, föreslog Mick.