Varje tids ohörda röst.

Krönikören Mich Cerné funderade över varför varje tid hade sin egen röst?

Rösten kanske var det samma som ”tidsandan”, eller ”andemeningen”?

Kunde Modernismen stoppa Första eller Andra världskriget?

Kunde Modernismen förhindra de bestialiska metoderna och experimenten med människor som utfördes i koncentrationslägren, fånglägren eller förintelselägren?

Kunde de intellektuellas kamp dra upp sådant ur samtidens Stora Glömskan, för att där förhindra att människorna på nytt gick ner sig i de primitiva drifterna och behoven?

Kunde människorna, visa från det Stora Självklara, göra anspråk på att känna till hur Framtiden skulle särskiljas från det som funnits ”förr”?

Fanns det, kan hända, flera tidsandor, andemeningar och andliga kraftfält som konkurrerade och kämpade med och mot varandra, till att inte bara en av dem intog den särskilda rätten till att förstå samtiden och kunna förklara den?

Det var kanske som med Karmas Lag, att det olösta kom tillbaka som en bakläxa att lära mer om, förstå och utveckla vidare. Läxan skulle läras om och om igen, tills att eleven, Människan och mänskligheten, verkligen förstod den och kunde läsa upp den som ett rinnande vatten.

Trodde Mick, eller inte…