Efter natt följer dag.

Vad betydde det för de båda största grupperna i samhället, eller den intergalaktiska världsordningen, att:

”Det blir aldrig mer som förr”?

Efter natten följer dagen, men det hade den väl alltid gjort, även förr?

Fanns det flera förr, eller bara ett?

I SpåRätt värld utgick man fortfarande från Jim Leggs Ådran, fram till det som krönikören Mich Cerné och antropologen Zanna Topp kallade för Tratten eller Timglaset. Vad var det för skillnad? Fanns det någon möjlighet att återhämta, återuppväcka eller återuppliva det som funnits förr och som nu, för alltid, försvunnit ner i den Stora Glömskans domedagslika slukhål?

Skulle genetikerna i framtiden kunna återfinna arvsmassor från Jesus Kristus, Barrabas, Pontius Pilatus och hans hund Banga? Skulle man på så vis kunna återuppväcka och återupptäcka händelsen på nytt, med dagens människor som skulle, trodde några, hellre fria Jesus Kristus, än Barrabas?

För neoidealisterna var domen och svaret en gång för alla, avklarat och överspelat. Orden: ”Aldrig mer som förr”, betydde just det budskap till eftervärlden som de förmedlade, bokstavligt och bildligt. Det fanns, kunde inte finnas, någon återvändo. Det fanns ingen möjlighet till att dra klockan tillbaka, göra ett lappkast med tiden, för att åter göra om sommartid till vintertid.

I början på det trettionde århundradet, vid tjugohundratalets början, samlade människorna på allt tänkbart av gamla föremål, objekt och rent ut sagt: skräp. Allt skulle tas tillvara. Allt skulle kunna bli värdefullt. Alla skulle bli den nya tidens jägare och samlare, då de gav sig ut till utmarkernas auktioner och loppmarknader för att säkra sådant som skulle vara påtagliga och konkreta bevis på att förr fortfarande, på något sätt, fanns kvar.