Bitches Brew.

SpåRätt hade upprättat en nyordning för allt gammalt, begagnat och förbrukat. Allt skulle återlämnas. Den som inte gjorde så, kunde straffas med upp till livstids isolering, ute på en fångstation på säkert avstånd från alla mänskliga bostäder och boplatser.

Regeln var som förr: Ingen Piska utan Morot. Det måste löna sig att vara laglydig!

Medborgare som inte kunnat klara sig på sina medborgarlöner, lockades snart av maffialiknande bankrörelser till att ta så kallade: ”Medborgarlån”. De var inga små lån, men med höga räntor. De som inte ville låta sig nöjas med medborgarlönerna, var sådana som tidigare gärna spelat bort sina pengar på hazardspel, förbrukat dem på nöjesresor till SpåRätts nöjesetablissemang ute i den yttre rymden, eller förköpt sig på upplevelser i Virtualisternas drogförsedda drömmaskiner.

Hade det varit i New York, på Lower East Side, i början på 1960-talet, hade detta ”trasproletariat” kunnat bli till poeter, konstnärer, författare och andra slags gestaltare, bland dåtidens Mullvadar. Nu fanns redan ett verksamt underjordiskt system som tog hand om dessa trasiga änglar. De samlades i grupper för att fördela sopstationer, soptunnor, avloppssystem och återvinningsstationer mellan sig.

Staten hade försett varje minsta pappersbit med en pant. Var och en som lämnade in minsta tuggummiomslag till en statligt godkänd sopinrättning, hade rätt till en värdekupong. Till för att köpa mat och annat livsnödvändigt för.