Gangsters, ligister och banditer.

Karoshi var neoluddisternas största hot och främsta fruktan. En död som spred sig bland de som tidigare hyllats av alla neoluddister för att ”göra sitt”, vara pliktmedvetna, plikttrogna, samvetsgranna, ambitiösa och punktliga.

Karoshi, som fenomen i arbetslivet, uppstod och döptes i Japan. Människor arbetade ihjäl sig. Först var det väl ansett som lite fint och duktigt, men det skulle snart bli ett problem för företagen: vem skulle ersätta de som var så oersättliga att de måste arbeta så mycket övertid, därför att företagen krävde det av dem?

För de unga människorna blev Döden något ständigt närvarande. Det var inte längre bara ett tufft ”memento mori”; kom ihåg att du är dödlig. Döden fanns med som smycken, t-shirts, prydnader, Halloween, dödsföraktande lekar och spel, teveprogram och filmer med variationer av dödsteman. Döden blev mer än en självklarhet. Den förde med in i vardagen en dödskult motsvarande den indiska dödsgudinnan Kali.

När neoluddisterna inte längre kunde föra vidare en tro på livet till sina barn och barnbarn, föll de unga in i vanor av dödsförakt, men med Döden mer som trygghet, säkerhet och tröst, än som alltid påtagligt och närvarande hot.

Gängen med sina gangsters, ligorna med sina ligister och banden med sina banditer vande sig vid att deras kamrater, bröder, systrar och anhöriga dog i gatuuppgörelser och våldsamma lekar. De var hänvisade till den fysiska verkligheten, medan neoidealisternas barn satt i trygghet hemma, framför en apparat eller inne i en virtuell drömmaskin.

Segregationen i samhället stegrades av att neoluddisternas barn inte kunde ta sig in i den digitala spelvärldens verklighet och lekar.

Christopher Polhem, född den 18 december år 1661 i Tingstäde på Gotland, kallades för: ”Den Svenska Mekanikens Fader”. Han växte upp föräldralös, men visade tidigt en sådan begåvning att han fick stöd och hjälp till att bli den han blev. Även en fattig och utstött ung pojke kunde alltså redan på den tiden göra karriär och så småningom adlas.

Bland alla ”illbattingar”, uppstod det alltid någonstans en sådan boxare som Muhammed Ali, eller, här i Sverige, fotbollsspelare som Zlatan eller dataspelskonstruktör som Notch, med sitt spel Minecraft. Frågan var om det var Gud eller slumpen som avgjorde deras möjligheter till framgångar, eller om det endast och enbart berodde på deras egen offensiva kampvilja och intresse för att lära sig mer?

Gängmedlemmarna var uppfödda och uppfostrade till att först och främst gilla läget i gruppen och gänget. När inte föräldrar eller skola kunde förse dem med ett gemensamt mål, blev det de informella ledarna som utsåg ambitionsnivå och syften. Konstigt nog fanns det mycket sällan en långsiktighet i deras planer. Kanske att det kunde bero på deras egen oförmåga till att föreställa sig något annat och något bättre, än de själva sett och varit med om?