När döden blev mer konkret och påtaglig i vardagen, kunde livet för barn och unga kännas som flyktigt och enkelt. Varför anstränga sig, när livet ändå plötsligt kunde vara slut och över för alltid?

Mich och Zanna ägnade mycket tid till dessa funderingar:

   Det är ju en sak, sa Mich, om man bara låter dem gå under och försvinna ner i den Stora Glömskans mörka slukhål. Det är ju en helt annat om man försöker att se dem som resurser, vilket alla säkert aldrig kommer att kunna vara eller bli?

   Är det så, svarade Zanna, så ger vi dem ju rätt! Då är det för dem bara att fortsätta förstöra, skada, lemlästa och döda. Det är ändå ingen som kommer att se dem som offer som är värda att rädda och ställa på fötter igen.

   Alla är ju inte, kan ju inte bli till starka individer, föregångare, ideal och idoler. De flesta tillhör väl massan i betydelsen att de behövs tillsammans, mer än var och en för sig.

   I SpåRätt finns ju både Ministralen och Stjärnspindlarna. Ministralen som ser till att unga människor utbildas inom serviceyrken, på hotell, restauranger och ute i det offentliga livet. Stjärnspindlarna är ju ingen militant eller militär organisation, men har ändå sådana befattningar och tjänster.

   Borde inte neoluddisterna själva ta tillvara på deras egna ungar, sa Zanna lite krasst.

   Jo, men då upprepar de så gärna de ord de själva vuxit upp med, om att allt är som det är och skall så förbli. I deras tänkande ingår det alltid en förlust av människor.

   Men de barn och ungdomar bland neoluddisterna som kommit vidare, vad har givit dem inspiration och lust till att fortsätta?

   Jag tror, sa Mich, att det är underhållningsvärlden, med filmhjältar, ikoner, avatarer och superhjältar. Åtminstone var det så när Johan och Ylva växte upp. De hade mycket stöd och hjälp av sina föräldrar, men var ändå, enligt Ylvas anteckningar i dagboken, roade av att gå på bio och se på film. De blev inspirerade till att leka, roa sig, låtsas och fantisera. Tills att de hittat något som kunde bli till en fortsättning. Som de kunde utveckla vidare.

   Förstod de inte att de inte kunde tillräckligt om det som de lekte och låtsades?

   I lekens spänning och hetta, glömde de bort sin egen oförmåga och okunnighet. Så var det Rudolf och Kristin som avstod från att påminna dem. Istället uppmuntrades de av sina föräldrar till att fördjupa och granska, utan att döma eller kritisera något som ännu inte var riktigt klart.

   Var de inte ganska ensamma, ändå?

   Ensamheten finns för alla oss andhryber. Den är en självklarhet för oss. Alla andhryber är ensamma och olika. När människorna tyr sig till dem som är lika, enligt talesättet, du vet: ”Lika barn leka bäst”, så är vi mer som sköldpaddornas yngel eller barn vid havsstranden. Vi kläcks ur våra ägg, för att omedelbart styra nosen ut mot stranden och havet, utan att snegla på omgivningen eller förvänta oss stöd och hjälp från andra av våra föräldrar eller kullsyskon. Det är ingen som ”curlar” oss. Det skulle snarare ge problem, eftersom vi då alltid skulle förvänta oss hjälp, när vi hamnat i en okänd situation som vi inte tror oss klara av. Det är bara att kämpa vidare. Det är bara att försöka på!

   Men de kraven kan vi inte ställa på neoluddisternas barn och unga, eller?

   Nej, bara till en viss nivå. Vi kan hjälpa dem till vattnet, men inte tvinga dem till att gå i och simma. Någonstans måste de själva göra valet att ta initiativet. Gör de inte det, svälter de ihjäl eller blir till mat för andra högre upp i näringskedjan.