Tonåringarnas revansch.

Mafalda var en sådan liten flicka, dömd till att dö alldeles för tidigt. Hon skulle saknas av ingen och saknas av alla. Det var ingen som kände henne som den hon verkligen var, den dagen då hon dog.

Karoshi var ett sorgligt fenomen, men ack så vanligt.

Alla skulle sakna Mafalda, men de vuxna såg karoshidöden på ett ödesmättat och defaitistiskt sätt. De som dog var lika dömda att dö, som de som drabbats av Karmas Lag. De kunde ha sjungit med det legendariska rockbandet Twisted Sisters om att:

”We don’t gonna take it, any more”.

Varför accepterade vuxna människor att deras barn och ungdomar dött, av något som beslutsfattare och politiker säkert hade kunnat göra något åt, om de hade velat.

Döden mötte de barn och unga på flera sätt. Det var en sak med de som fötts och levt i fattiga länder och stater, där det varken fanns mat eller vatten, sjukdomar spred sig likt präriebränder och barn blev värvade till barnsoldater av kriminella gäng och ligor.

Det var något annat med de unga som tidigt kommit i kontakt med droger, lösningsmedel och alkohol, för att fly bort från de psykiska smärtorna i deras vardag.

I skolorna förekom det mobbing, trakasserier av de som var olika och annorlunda, utstötning, isolering och pennalism. I skolan hade dessa ensamma av ensamma ingenstans att ta vägen. De rum som var till för raster, vila och samvaro, var stängda och låsta för dem. En sista tillflykt fanns i skolbiblioteket, men när neoluddisternas skolöverstyrelse tog över undervisningens administration, försvann en hel del böcker, bibliotekarier blev arbetslösa och biblioteken stängdes på grund av vanskötsel och förfall.

De barn som inte begick självmord eller stressades ihjäl, blev till offer för neoluddisternas fruktansvärt undermåliga gemenskapskultur. Alla barnen skulle ingå i det sociala experimentet likt barnfestleken Hela Havet Stormar. I leken fanns det en stol mindre än antalet deltagare. Lekledaren spelade musik och så länge musiken pågick, skulle alla barnen röra sig i en ring runt stolarna. När musiken plötsligt upphörde, skulle alla deltagarna sätta sig på närmaste stol. Den som blev utan stol, var ute ur leken. Så togs en stol bort till, tills att det bara fanns en stol och två deltagare kvar. När den siste satt sig, var leken färdiglekt och vinnare var den som först hunnit sätta sig på den sista stolen.

Med en annan slags musik, bluesen, rocken och popen, öppnades en helt ny och annan värld för de unga. Nu kunde någon som var duktig på att spela ett musikinstrument finna en annan, dittills okänd och outnyttjad väg till framgång. The Beatles och The Rolling Stones blev de mest framgångsrika, tills att den elektroniska och digitala tekniken öppnade ännu fler dörrar och marknader.

Under femtio år uppnådde The Rolling Stones, med främst Mick Jagger och Keith Richards, en förmögenhet på två miljarder dollars. Det var samma belopp som Markus ”Notch” Persson sålde sitt företag Minecraft för, till Microsoft. En enda man utan någon högre utbildning hade blivit rik utöver alla gränser, bara på att tillverka ett dataspel som också kunde användas som ritprogram.

Neoluddisterna förstod ingenting. Deras flit och arbetsmoral var inte längre något värd, när vilken tonåring som helst kunde skaffa sig välbetalda yrken på kunskaper och erfarenheter som de själva funnit, framför datorn hemma i deras studiekammare.