Neoidealisterna hade med den tidiga konstmarknaden efter Andra världskriget insett att det uppstått ännu en arbetsmarknad för en ny kategori människor: De Intressanta.

Adelsfamiljerna hade sällan råd med att behålla sina gods och gårdar. Några få av dem lyckades ta sig in i tillverkningsindustrin, eller bli berömda designers. Andra satsade sina sista slantar på att investera i forskning och kultur. När Marshall McLuhan kom med sin bok ”Media”, ökade intresset för massmedia. Massmedia innebar inte längre bara att en journalist eller reporter, i text och i bild, berättade om ett dittills nytt och okänt fenomen. Journalisterna blev själva intressanta i rampljuset och intervjuade andra intressanta i soffprogram eller teveshower. Barn, ungdomar och tonåringar drev med journalisternas okunskap och fascination. Att vara ung och attraktiv innebar något mer än att ha livet framför sig. De äldre blev avundsjuka, när unga människor ägde tillträde till en, för de äldre, sluten värld och gemenskap. Det handlade inte minst om språket, men också om kläderna, drogerna och musiken.

Den massmediala myten gick ut på att alla skulle kunna bli intressanta och kända. Det var tidens melodi. Med en större förmögenhet, gott om kontakter och en vakenhet och nyfikenhet på det som var intressant och spännande, stod nästan alla portar och grindar öppna. Vardagsmänniskorna kämpade för att finna något hos dem själva eller deras nära anhöriga, som kunde göra dem till intressanta och spännande, för att få vara med i rampljuset och strålglansen, i sina femton minuter. Alla sökte uppmärksamheten.

När inte alla längre kunde stå kvar och stilla i sina ungdomsår, kom vetenskapsmänniskorna och läkemedelsindustrin på att förlänga människornas liv. Tonårsbegreppet förändrades till att kallas för ”evig ungdom”; ”For Ever Young” och de som satsade allt de ägde och hade, kom att kallas för: ”Youngsters”.