Formernas mönster och strukturer.

Följande morgon var Mich uppe på benen och satte igång med sitt projekt igen, innan Zanna skulle vakna.

Han brydde sig inte om att klä på sig, utan gick in i sitt arbetsrum endast iförd kalsongerna. Han plockade fram ett stort ritblock och rev ut flera sidor. Dem lade han på golvet, för att skissa upp den modell han funderat ut under natten. Den skulle vara en fortsättning av den Stora Tratten.

Skisserna kunde påminna om målningar av Francis Picabia, Marcel Duchamp eller Man Rays målning av Lindanserskan. De maskinliknande föremålen och konstruktionerna kunde vara cybernetiska och organiska, som om det vore maskiner med kroppar och själar, som djur eller andra levande varelser.

Mich föreställde sig Jim Leggs Ådran till att gå fram genom en pipeline till den Stora Tratten. Den Stora Tratten påminde faktiskt lite om en hembränningsapparat, eller en destilleringsapparat, som de mer professionella sa.

Den understa behållaren bestod av den Stora Glömskan. Mellanbehållaren, filtret, innehöll det Stora Självklara. Det som destillerades bort, hamnade i filtret, för att falla ner i den Stora Glömskans ämbar. Det Stora Självklara var ju, än så länge, självklart för alla och envar, så för det fanns inget verkligt intresse. Istället riktade man blickarna uppåt, mot den övre bubblan, som såg ut som en stor sfär, en glob, av förgylld metall. Behållaren för den Stora Glömskan var en gammal, lite trasig, röd plasthink. Mellanbehållaren, för det Stora Självklara, var cylinderformad, med utrymme för flera filter, från grövre till finare. Omkring cylindern fanns flera kondensorer och värmestavar. Det var viktigt att både hetta och kyla av, så att inte allt exploderade. Sfären högst upp innehöll den andliga Drömbubblan. Det var den som, på något sätt, var ansluten till planeten Ellek och ellekarnas överföring av deras drömbubblor till de blivande andhryberna.

Mich var medveten om det omöjliga i konstruktionen. Det som borde vara innanför, var utanför, och tvärtom. Inuti gick en dold, troligtvis, inte telepatisk, men teleportering, från ellekarna till jordborna. Det var som en elektronisk omkopplare, från introvert till extrovert. Själen, eller Anden, innehöll materia, kinestetisk, som omvandlades till spirituellt innehåll, när de nådde fram till en människa, andrart eller andhryb. Det var så, trodde Mich, som Kristin, Sophie och Adam kommit i kontakt med ellekarnas rymdfarkost, utanför Dreva Bruk och SpåRätt Kunskaps- och Informationscenter. En förutsättning för denna kommunikationskanal, var att mottagaren, människan, passerat sitt stadium av individualism, men inte nått så långt i sin andlighet, att den kollektiviserats till ellekarnas nivå.