Matilda var varken någon ideolog eller agitator. Hon hade funnit fram till ett liv som var tillräckligt för henne. Sönerna hade för länge sedan övergivit sin mor och hennes hus och gård, för att gå med i Svartråttornas gerillaförband och underjordiska nätverk. Det var länge sedan hon hört från dem, men hon hoppades förstås att de levde och att de en gång, när de var färdiga med sina uppdrag, skulle återvända, hela, friska och glada, till hennes vardagsliv. Kanske att de någonstans ute i den stora världen hade mött någon kvinna att ha till lust och glädje, för att de i framtiden få barn tillsammans?

Eftersom Matilda levde ensam och hade mer än nog att klara av på egen hand och med egna krafter, tog hon till sig unga människor, neoluddister, som likt gammaldags hippies reste runt, liftade, arbetade någon gång eller bara utforskade livets glädjeämnen och möjligheter.

Många av de unga var rastlösa och oroliga. De väntade på att ett tredje världskrig skulle utbryta, mellan neoidealister och neoluddister. Risken ökade för ett kärnvapenkrig, eller miljöförstörande krig, med kemikalier och sprängmetoder som spred förintelse och förgörelse, en lång tid in i framtiden.

De unga som stannade kvar hos Matilda, var flitiga och arbetssamma. De kom ofta från jordbrukarfamiljer som bott och levt på landsbygden, i Skandinavien och Europa. De tyckte om att ha något att göra och att hugga i, för att komma bort från nätternas mardrömmar och dagdrömmar om flykt på marken eller ut i rymden. Även om de hört talas om projektet med Mao 2 4 Caesar, var det inget som de kände angick dem. Varför ha ännu en maktfullkomlig ledare att se upp till? Ännu värre var att han dessutom inte var en människa, utan en tillverkad cyborg.

Mao kallades av de mer intellektuella neoluddisterna för en ”Père Ubu”, en ”Far Ubu”. Allt han ville ha och önskade, var mera makt. Han blev istället en parodi på sig själv, när han var villig att offra allt, för att öka sin makt och sitt maktbegär.

Matilda blev till den moder som många av de unga neoluddisterna och mullvadarna saknat i sina liv. Alla de ensamma, isolerade och utstötta barn som bara hade varandra, drogerna, ett ständigt behov av kärlek, ömhet, vilset sex och omedelbar behovstillfredsställelse. Hos Matilda kunde de återfinna åtminstone en illusion av hemkänsla, hembygd och närhet till den vilda naturen. Det var inte så konstigt att alla dessa förädralösa, vuxna men vilsna existenser, kom att kalla henne för: ”Moder Matilda”, ”Mother Matilda”, eller bara ”Mother” eller ”Maam”.

Varje enskild ung man eller kvinna hittade fram till den egna favoritsysslan. Där fanns de som gillade att jaga, fiska eller samla sådant som gick att äta eller som kunde bli till något användbart redskap.

Många arbetade dagligen ute på fälten, med odlingar och planteringar. De byggde växthus och vindskydd, för att inte klimatförändringens plötsliga vindstötar eller vågor från havet skulle förstöra det som var ätbart och gott.

Matilda var ingen akademiker eller visionär. Hon hade att göra och lärde upp dem som var i närheten av henne, för att de skulle plocka grönsaker och frukter på rätt sätt, ympa in nya grenar eller se till husdjuren. Unga män föredrog att reparera husen eller laga staketen. Från andra, övergivna gårdar och farmer kunde de fånga in kringvandrande kor, får, getter, kalkoner och andra hönsfåglar. Tack vare erfarenheterna från klimatförändringens konsekvenser och den alltid pågående miljöförstöringen och miljöförändringen, hade de bittert fått lära sig att vara hänsynsfulla och aktsamma. Det fanns inte längre några breda marginaler för att slösa, kasta bort och, enbart av destruktiv lust, förstöra sådant som var helt och användbart.

Matilda lärde genom att visa. När hon såg att någon gjorde fel, puttade hon milt till dem för att visa med sina egna händer och rörelser hur de skulle göra, för att få ett bättre resultat.