I artikeln kritiseras författaren som artikeln handlar om, Rütger Essén, för att vara ”didaktisk”. Citat:
””De släckta metropolerna” är politisk science fiction. Det är en välskriven spänningsroman som behandlar djupa frågor, men alltför ofta faller in i en didaktiskt förklarande ton. Därför blir den ingen stor dystopi. Här finns varken den ironiskt självmedvetna våldspornografin, som hos en Curzio Malaparte, eller den totala människohatarsvärtan hos Céline. Snarare liknar den pojkböckerna från tiden, med hurtiga upptåg, käcka gossar och rara flickor. Men anslaget är svart och kompromisslöst:”

Detta fick mig att tänka till. Kanske det var just det ”didaktiska” i min egen text, som läsare har svårt för?
Detta grunnade jag vidare på, tills att jag insåg att mitt egentliga syfte med mitt skrivande, är just det ”didaktiska”. Sedan blir det upp till läsaren att avgöra om det är till en nackdel eller fördel. Så det ”didaktiska” kommer jag att, framöver, gå in ännu djupare i.