Utflyttningen.

Någon städning behövdes inte i Michs lägenhet och förråd. Hela kvarter i Stockholm stod tomma och övergivna, när fler och fler flyttat ut i rymden.

Mich och Zanna hade kommit överens om att flytta ihop där ute. De gjorde en runda till Zannas bostad, för att kolla en sista gång att ingenting fanns kvar. Det var tomt där med. Så reste de med en förarlös flygtaxi bort till rymdterminalen.

När de kom fram, var det redan en lång kö bort till incheckningen och boardingen. Det vanligaste sättet att göra avresan på, var med rymdhissarna. Det gick relativt fort, men var obekvämt och ont om sittplatser och utrymmen. Människorna packades samman. Det var trångt och dålig luft. Ventilationen var inte så bra. Ett alternativ var att resa med rymdskytteln. Det var bekvämare, men dyrare. Ännu ett alternativ fanns och det var med privat rymdflygplan, en variant, fastän mindre, av det gamla franska jetplanet Concorde. Det var mest till för nöjesresor, för beslutsfattare, entreprenörer och medlemmar i SpåRätt Intergalactical: ”Very Important Persons”, eller ”viiajpees”.

Efter incheckningen, med boardingpassen i händerna, gick Zanna och Mich bort till kön för rymdhissarna. De fungerade närmast som matarbussar, paternosterhissar eller bilfärjor. Det var bara att kliva på, gå in och ta en sittplats. Det var som vanligt när man var ute och reste. Det som tog längst tid, var väntan och transporterna mellan de olika hissarna, transportbanden, bussarna och standbyes och passagerarhållplatser.

Samtidigt med utflyttningen skulle transportväsendet också se till att människorna kom fram till rätt del av rymdstäderna. Väl framme kunde det vara svårt att hitta dit man skulle, när det inte fanns, som på Tellus, några genvägar eller tvärförbindelser. Som vanligt bestod kommunikationsnätet av många etapper, från de allmänna fram till de mindre och oansenligare. För varje passerad sträcka, försvann ett antal passagerare, som skulle ha sin framtid någon annanstans ute i rymden.

Zanna och Mich hade tur som ofta fick sittplatser i närheten av varandra. Det var ändå så mycket gående och stående, i väntan på att komma med i en ny transport. Man hade ansträngt sig för att miljöerna skulle vara trivsamma och lite glättiga, men de var ändå tråkiga och lite dystra. Överallt, på väggar och i tak, fanns reklamaffischer om hur angenämt och roligt det skulle bli att bo som människa i någon av rymdstäderna. Alla hus och platser var ju byggda ungefär samtidigt, så det fanns inga äldre och nyare delar, bara anpassade efter levnadsförhållanden och verkliga behov. Alla skulle ha ungefär lika bekvämt och komfortabelt.