I drömmaskinens verklighet var det drömmens lagar och regler som gällde, inte den vanliga, fysiska verklighetens.

Mich stod där på savannen och såg sig omkring. Det var hett och gräshoppor och syrsor spelade. Han såg varken till Lucy eller någon annan levande varelse. Lite längre bort över den torra, sandfärgade jorden, kunde han se några träd. Han gick bort för att se om han skulle finna någon Lucy eller hennes flock, där. Visst kunde han känna lite oro, ifall det skulle dyka upp någon sabeltandad tiger, lejon eller annan best, men, van som han var att drömma, visste han att: ”Fruktan framkallar det fruktade”. Det hade han en gång läst i filmregissören Ingmar Bergmans självbiografi ”Laterna Magica”. Det var som en självuppfyllande profetia.

Han gick in bland träden. Så hörde han ett läte bakom sig och vände sig om. Där stod hon, Lucy!

Han visste förstås vem hon var. Hon var naken, stod på sina ben och stirrade på honom, lite rädd, misstänksam och samtidigt nyfiken. Vad var det för varelse, kanske hon tänkte?

Han försökte med att prata med henne:

   Jag heter Mich. Vad heter du?

Han kom att tänka på att hon inte visste att hon kallades för ”Lucy”. Det var ju de som funnit hennes skelett, långt in i framtiden, som hittat på det namnet åt henne. Men hade hon ett namn, eller ett ljud?

Han tänkte igen på kråkorna och andra djur. Det var nog inte troligt att de upplevde sig vara enskilda individer, med ett eget namn på var och en i flocken. Kallade man på en, så kallade man på alla:

”Här finns det föda!”, eller ”Akta, fara! Flyg fort!”

I den flock som Lucy tillhörde, var hon en välkänd, en av de egna och en ung hona som kunde få barn. Mer än så var det nog inte. Kanske att hon var duktig på något, som de andra kunde ha nytta av. Att de gick till henne, för att få något lagat, eller om hon var duktig på att spåra?

Medan han stod och funderade, kom han att tänka på det Stora Självklara. Det var ju så i drömmens värld att det var drömmaren som hittade på allt. Drömmaren var kung eller drottning, eller sitt eget offer. Var det en mardröm, otäck och hemsk att uppleva, så kunde han bli förföljd, jagad, skrämd och till och med skadad.

Vad var självklart för Lucy?

Hon levde nog inte i samma solipsistiska tolkning av världen, som den franske upplysningsfilosofen René Descartes? Hon undrade säkert inte om hon fanns eller ej. Var hon hungrig så åt hon. Blev hon rädd så sprang hon. När det skymde och blev natt och kallt, sökte hon trygghet och värme. Tiden var något som pågick, utan att bli till visarna på en urtavla, en månad eller ett år. Hon hade säkert ingen aning om när hon var född eller hur gammal hon var. Det enda som kunde betyda något för henne, var det hon kunde göra, eller inte.

Besvikelser eller klagande hade heller ingen större mening eller syfte. Dog någon som hon tyckte om, så kanske att hon grät. Fann hon ingenting att äta, måste hon sova hungrig. Fann hon något nytt ätbart eller roligt, blev hon glad och kanske skrattade eller till och med dansade? Kanske att hon och hennes vänner i flocken tittade på månen och skrattade, eller blev förvånade när de efter regnet såg regnbågen?

Någon bil behövde hon inte, för det fanns inga vägar och ingenstans att åka. Något flygplan saknade hon inte, för det fanns inga flygplatser, inget taxfree och inga charterresor. En mikrovågsugn eller induktionsbänk hade inte haft något värde för henne, annat än som ett mycket märkligt föremål.

Det som var mätbart för Mich, var inte mätbart för Lucy.

Hon kunde kanske samla nötter, bär eller växter, som gick att torka, spara och gömma undan. Annars var det ingen idé för henne att bli effektivare, satsa på högre kvalitet, eller skaffa sig en akademisk examen. För det var ingen som skulle fråga henne om det. Det fanns inget arbete att söka och ingen anställning att få.

Vad ville Mich fråga henne om?

Var hon nöjd? Var hon glad? Var hon lycklig? Vad hade hon för alternativ? Var fanns det bättre liv, än bara det att överleva och att klara livhanken?

Vad kunde tillhöra det Stora Självklara för Lucy?

Var det så självklart för Mich att känna till hur Lucy levde, upplevde och uppskattade sitt liv, för tre miljoner år sedan?

Kunde Lucy i drömmen veta eller svara på något som Mich inte redan kände till?

Det trodde inte Mich, men var det så säkert?