De läste författare som Oswald Spengler och om Västerlandets undergång. Det fanns till och med de allra mest extrema som menade att hela mänskligheten var de största skadedjuren och bar ansvaret och skulden för alla olyckor på jorden.

Mich begav sig in i ännu en forskningsresa i drömmaskinen. Nu kände han igen sig i det första utrymmet med teaterscenen, kulisserna och det som fanns dolt bakom ridån, skynken och rekvisita.

Han fortsatte inåt och fann dörren bakom scenen. Han öppnade och gick ut. Till hans stora häpnad stod han utomhus, i ett landskap som påminde om det som Mary Poppins och hennes kavaljer sotaren Bert besöker på Mary Poppins lediga dag, i Walt Disneys delvis tecknade version, med Julie Andrews som Mary Poppins och Dick Van Dyke som Bert. Det var ett idylliskt landskap med en liten sjö och fullt av tecknade djur som dansade och lekte kring Mary och Bert.

Mich kände det nu som att han verkligen befann sig inuti en dröm. Det var en vacker grön park med mycket buskar och träd och välskötta gräsmattor. Kaniner och rådjur hoppade omkring, orädda och nästan tama.

Han fortsatte att gå fram till ett skogsbryn. Han gick genom en skogsdunge, tills att han kom ut på en äng. Då var det tecknade landskapet borta. Allt såg ut som på riktigt, med en vacker blå himmel, blommor i rött, gult, blått och violett, som blommade på ängen. Nu kändes det verkligen som att han var på jorden igen. Avlägset kunde han intala sig själv att han egentligen fortfarande var ute i rymden och bodde där tillsammans med Zanna.

Landskapet förändrades. Allt blev abstrakt och matematiskt exakt. Stora stycken av metaller rörde sig sakta ovanför hans huvud. Han fick en upplevelse av att vara mitt inne bland all världens kärnvapen. Så mycket atombomber, kärnkraftverk och slutförvaring av begagnat kärnbränsle fanns det alltså. Hela det här landskapet var en abstraktion där allt var avsett att visa hur mycket det fanns som måste brytas ner och oskadliggöras. Han kunde se hur mönster, formationer och strukturer flyttades framåt i en oändlig massa av radioaktivt stoff. Det stod människor där som förvånades och skrämdes av allt det abstrakta omkring dem. Det var ofattbart att allt detta var utformat av människohänder och med människornas förmåga till att analysera, formge och syntetisera.

Mich lyssnade efter ett dån eller något avlägset oljud, mitt bland alla maskiner och metallblock, men det var så tyst, så tyst.

Han fortsatte att gå framåt och uppför. Då och då kom ett metallblock ned och såg ut som att hålla på att krossa honom, men så försvann det alldeles bredvid där han stod som förstelnad.

Han hamnade inne nere i ett stort hålrum, helt klätt som inmantlat i stål. Det var där som allt kärnbränsleavfall skulle slutförvaras. Enorma rör sänktes ner i hålrummet. Mich följde med ner, djupare och djupare in i berget och ner i jordens innandöme. Var det så säkert att kärnbränsleavfallet inte skulle hamna i någon spricka eller sänka där den hetta som sades finnas inuti jorden kunde nå fram till behållarna? Kunde inte hela berget bara i ett andetag falla ner och samman i en enorm helveteseld.

Människorna verkade inte alls oroa sig på samma vis. Allt som fanns omkring dem utstrålade hårdhetens glans och maskinernas gudomliga kraft.

Mich var ute på en ny sida, i en ny kuliss, scen och akt i drömmen. Där borta, kanske bara hundra meter från honom, stod anmodern Lucy och grävde efter rötter. Hon petade med sin grävpinne och fick upp en färsk, lite seg rot, som hon försiktigt skalade innan hon bet av en bit och tuggade. Hon grimaserade lite. Kanske att den smakade surt, eller bäskt?

Mich kände hur hans hår rörde sig av vindens svalkande fläkt. Det var en het dag på savannen. Han kände sig törstig. Det fanns inget vattenhål i sikte. En tanke dök upp att vattnet kunde vara kontaminerat av kärnbränsleavfallets radioaktiva stoff, men så kom han på att det måste ha kommit dit långt senare, om det nu var på samma ställe på jorden.