Det var ju bra! Då kunde de anställa människor som arbetade för dem. Människor reste alltså där andra startade företag och blev anställda av dem, så att de kunde försörja sina familjer.

   Ja, i början var det ju männen som var eftertraktade som arbetskraft. De män som hade råd, tog med sig flickvänner och fruar och med tiden bildade de familjer och fick många barn. Där det fanns familjer med barn, behövde människorna hus att bo i, affärer att köpa livsmedel i, bilar, vägar, barnomsorg, äldrevård, sjukvård, skolor och fritidssysselsättningar. När människor med arbeten var lediga, ville de ha roligt. Därför växte underhållningsindustrin. Det var förstås ofta enkla människor utan utbildningar som blev till musiker, skådespelare, cirkusfolk, magiker och folk som dansade och sjöng. Städerna växte och människorna blev fler och fler.

   Då kom maskinerna?

   Människorna hade ju alltid haft en strävan i sig, från det sämre till det bättre. De jämförde sig med varandra och de som hade det dåligt ställt, ville ha det lika bra som de som hade mer och levde ett bekvämare liv. Därför blev det vanligt med tjänstefolk.

   De som lärde sig av sina arbetsgivare, eller fick tid över till att upptäcka och uppfinna…

   Javisst. Många unga män blev bra på att reparera bilar och andra motorer och maskiner. De lärde sig genom att praktiskt plocka sönder, tänka och fundera, för att så sätta ihop alla delarna igen. De som blev duktiga, blev anlitade av andra. Kontakter gav arbete, när människorna hade tid över till att tala med varandra.

   Hur gick det då med dem som bodde kvar på landsbygden?

   Många av dem övergav sina hem, sålde billigt och flyttade in till städerna. Andra blev kvar och försökte försörja sig på det som de hade, ägde och kunde. De blev bönder, lantbrukare och lantarbetare. Av de större jordbruken blev det trädgårdsodlingar, odlingar av vete, raps och foder åt djuren. Bondgårdar med mycket djur sålde mjölk, fläsk, höns och lamm. De ägnade sig åt skogsbruk, sålde timmer och så småningom byggmaterial och möbler. Allt detta gav ju arbete och pengar, åt allt flera.

   Men maskinerna då?

   Visst användes maskiner, men det var fortfarande arbetare som kunde hantera maskinerna och som var vana och duktiga på att arbeta utomhus, på åkrarna eller i skogarna.

   Människorna slet hårt. På söndagarna gick de i kyrkan och hörde talas om Jesus Kristus, Gud, Himmelriket och Paradiset.

   Javisst. Där, efter döden, skulle allt bli bra och alla bli lyckliga och nöjda. Där behövde ingen arbeta. Där fanns det mat åt alla och Guds kärlek fick alla som varit duktiga, snälla, goda och arbetsamma, på jorden.

   Ja, där fick de lära sig att det lönade sig att arbeta på jorden, för att få det bättre i himlen. Det skulle finnas en ände, då allt det hårda, slitsamma livet skulle vara över för alltid. Då de hela dagarna bara kunde njuta, vila, ha roligt och umgås.

   Det gällde förstås inte alla!

   Nej, de som var konstiga, annorlunda, lata, smutsiga, egendomliga, udda, onda och elaka, hade ingen plats i himlen. I bästa fall hamnade de i Skärselden, för att renas. Annars skulle deras själar för alltid brinna i Gehennas helveteseldar.