Neoluddisterna anordnade flyttning, evakuering, flyktingläger, en välorganiserad administration för att ta emot alla de nyanlända, för att kunna förflytta dem till en ”hembygd”, en ”kultur”, med språk, vanor och traditioner, mest lika deras egna, därifrån de kommit. Svenskarna bildade tillsammans svenskbyar, med nordiska grannar och seder och traditioner från förr, av jul, påsk, midsommarfirande, med kläder, sånger, danser, maträtter och sedvänjor, från Sverige. De gjorde vad de kunde för att anpassa det nya landet och deras nya bostäder, till det som de minns från det gamla landet.

Deras liv, så som det hade varit och sett ut, blev mytifierad och idylliserat. Deras gemensamma minnen var inte alltid så verklighetstrogna. De förväxlade drömmar och önskningar om hur det borde ha varit, med hur det egentligen sett ut. De räddade vad de visste från det Stora Självklara, som var deras pålitligaste källa, från att för all framtid falla ner i den Stora Glömskans bottenlösa, nattsvarta slukhål.

När bulldozrar, schaktningsmaskiner och skövlingsmaskiner drog fram över jordytan, försvann de rester som funnits kvar för arkeologer, antropologer och historiker att gräva fram, restituera och återge meningen och betydelsen med. Jorden skulle bli som ny, efter att andhryberna städat och ställt om.

Mich var en av de få, kanske den enda, som hade material kvar, om hur det en gång hade sett ut.

De gick som vanligt ner till centret och Planetoriet. Bara för att få känna på hur det kändes, gick de till danssalongen och dansade några danser till de senaste hitlåtarna. Den musik som var inne just nu, var discofierade, syntetiserade versioner av Johann Sebastian Bachs fugor. De var svåra att känna igen, tyckte Mich, som fortfarande kunde minnas deras långsamma, lite släpiga och svävande tempon.

De fortsatte att göra rundvandringar i centret. Det innehöll våningsplan både neråt och uppåt. Människor gjorde vad de brukade på sin fritid. De spelade boule, bridge, läste böcker, satt och pratade och försökte gissa sig till hur andra människor där ute, levde.

Alla levde ju på sin medborgarlön. I den ingick bostaden de bodde i och maten som de åt. De hade alla det ganska lika egentligen, men ville ändå särskilja sig från varandra, både individuellt, socialt och intellektuellt. De ville inte vara som ”de andra”.

Eftersom robotarna, automaterna och maskinerna gjorde allt arbete, fanns det inga sociala strukturer och mönster att följa. På det viset var de i egentlig mening: ”klasslösa”. De bestod av bara en enda klass och art: Människans.

Många av dem studerade den gamla läran Enneagrammen, för att kunna finna fram till hur de var, vem de var och varför. Det räckte för att att få tillhöra de som var ”inne” eller ”ute”, eller ”introverta” och ”extroverta”. De gamla typerna som psykoanalytikern Carl Gustaf Jung beskrivit i sin typologi. De ”introverta” var inåtvända, lite udda och annorlunda, kanske snobbiga och arroganta. De ”extroverta” var utåtriktade, pratsamma, sällskapssjuka och påträngande. Så kunde människorna sitta och analysera sig själva och varandra, för att sedan förklara att de hört om andra människor som bodde i ett annat rymdsamhälle; att de minsann var ännu konstigare, annorlunda och obegripliga.

Språket de talade ute i rymden, bestod i grunden av internationell engelska. Nicke, från SpåRätt och EarthStar Ufo- och Astronomiförening, för länge sedan, hade haft rätt i sina teorier om ”Språkets arkeologi”. När människorna, en gång för alla, lämnat jorden och Tellus bakom sig, förändrade de också sitt gamla språkbruk. Ord och begrepp blev oanvändbara eller obegripliga, i deras nya, artificiella och syntetiska rymdmiljö. Blommor, till exempel, var inte längre levande växter som behövde odlas, planteras, ansas och vattnas. Sorter och arter fanns kvar, men nu i något syntetiskt material, som skulle pryda fönster, täppor och trädgårdar.