Men jag förstår att du tänker på nåt annat, eller hur?

   Ja, det gör jag. Människans Exodus ut i rymden. Vi har ju precis bara börjat, eller hur? Vi har kommit så långt att vi kan sända ut bemannade stjärnskepp utanför Solsystemet. Vi kan föreställa oss att vi har kontakt med ellekarna, med något som påminner om telepati, eller telekinesi eller teleportation, men vad mer?

   Vi behöver en ny Christopher Columbus, eller åtminstone nån som tror på att vi kan resa ut i rymden för att nå fram till ett nytt Amerika?

   Ja, precis, sa Zanna. Columbus trodde ju faktiskt att han kommit fram till Västindien, i Indien. Det fortsatte han att hålla fast vid, i resten av sitt liv. Det är ju därför lite lustigt att det finns dels ett Västindien, i Indien, samtidigt som det finns ett Västindien utanför Sydamerikas kustområden.

   Tillbaka till tennisspelarna…

   Ja, de har alltså samma utgångsläge. Ingen har några yttre, bättre villkor eller förhållanden, än de övriga nittionio. Deras tennismatcher ska avgöras som vanligt, men med robotdomare, kameror, lasermätare och hastighetsmätare. Nedslagen kommer att fotograferas och datorer kommer att granska, neutralt och objektivt, var bollen har slagit ner, i vilken hastighet och vilka chanser det hade funnits för motspelaren att ta den. Allt noga filmat, digitalt, med möjligheter till avancerade analysmetoder. Det finns inga möjligheter till någon mänsklig subjektivitet, mänskliga misstag eller ”den mänskliga faktorn”.

   Nu börjar spelarna att spela, enligt det gängse mönstret om att två spelare möter varande under en match. Den som vinner flest bollar i varje set, vinner matchen.

   Precis, sa Zanna. Det finns inga andra möjligheter för spelarna att vinna, än muskelstyrka, snabbhet, balans, koordinationsförmåga, reflexer och det man kan kalla för lämplighet för att vinna en match. En talang, begåvning, de rätta förutsättningarna, att skaffa sig fördelar och att utnyttja motståndarens svagheter och brister.

   Vad menar du är själva paradoxen?

   Alla har samma möjligheter, men bara en kommer att bli vinnaren och den bästa. Hur är det möjligt.

   Alla spelen skulle ju kunna räknas som oavgjorda. Spelen skulle kunna fortsätta hur länge som helst och de skulle fortfarande bli oavgjorda. För att vinna måste man dra lott, eller kasta tärning.

   Jo, det är ju teoretiskt möjligt, sa Zanna, men jag tror inte på det. Någon kommer alltid att bli spelets vinnare, number One.

   Eller?

   Ute i arbetslivet, eller i rymden, handlar det ju i verkligheten inte om att finna den bäste, av alla tänkbara. Även om en fotbollsspelare är den bäste av alla möjliga, måste ändå hela laget finnas på plats. Columbus kanske upptäckte Amerika, men hans uppgift var ju att styra skeppet, över havet, till nästa strand. Det är ju inte en sån uppgift som tennisspelarna har, eller ens fotbollsspelarna. Världens bästa fotbollsspelare skulle ju inte, säkert på grund mer av sina medspelare, än motståndarlaget, kunna föra fram bollen fram till motståndarlagets mål. Hans medspelare skulle i bästa fall bli till irritationsmoment eller kontraproduktiva. De kunde göra självmål, eller sparka bollen utanför, så att motståndarlaget ständigt skulle få inkast eller straffsparkar.

   Av vad består paradoxen, menar du?

   Spelet är uttänkt så, att det bara blir en vinnare till slut. I Charles Darwins Utvecklingslära och Evolutionsteori, är det den bäst lämpade som vinner, men livet är ingen tennismatch. De kanske bäst lämpade i matematik, är inte samtidigt världens bästa tennisspelare, schackspelare eller fotbollsspelare. Arbetet som dataprogrammerare fanns inte förrän datorerna fanns. Bill Gates, Steve Jobs, Steve Wozniak med flera möjliggjorde en ny arbetsmarknad. Den har vi nu ersatt med datorer, robotar, maskiner, 3D-skrivare, automater och andra apparater. Vad kommer nu att bli våra nya arbetsmarknader?

   Enligt vad SpåRätt och maskingänget kommit fram till, är våra, människornas nya arbetsuppgifter att skapa och vidareutveckla idéer. Samt att gestalta dem, så att de blir synliga, konkreta och faktiska, för andra. Teveapparaterna möjliggjorde ett nytt sätt att se världen, mer omfattande, globalt och begripligt, i båden Tiden och Rummet. Så blev det ju även med datorerna och internet. Vi kunde komma i kontakt med människor över hela världen, förutsatt förstås, att de hade tillgång till datorer som var uppkopplade.

   Men, hur ska man formulera det, frågade Zanna; hur att ge alla samma förutsättningar, när de kommer att uppstå arbetsuppgifter som inte ens SpåRätt och maskingänget har tänkt på? Vilka är morgondagens Björn Borg, Ingemar Stenmark, Steve Jobs och Bill Gates?

   Du menar som spelar tennis, åker utförsåkning i skidor, bygger hemdatorer eller skapar dataprogram?

   Nej, det är det som jag menar är själva paradoxen. Det som man brukar kalla för att ”think inside the box” och att ”tänka utanför boxen”.

   Med det menas att?

   Den som tänker innanför boxen, har intressen, erfarenheter, minnen och kan använda dessa i dittills nya sammanhang. Den som kan bygga en dator, kan ganska säkert också tillverka en fungerande robot. Men att tänka utanför boxen kan vara nåt annat. Det sägs att när NASA ville tillverka en kulspetspenna som skulle fungera ute i rymden, där det inte finns någon gravitation eller dragningskraft som skulle påverka bläcket inne i pennan, satsade de mycket pengar och energi på att konstruera en ny slags kulspetspenna. Ryssarna fann en annan väg. De använde de gammaldags blyertspennorna istället. Det var ingen genväg och inget genialiskt. Det krävdes ingen annan utbildning än att ta tillvara på det Stora Självklara. Allt som behövdes, var pennor i pennskrinet som inte bara skulle bestå av kulspetspennor. Samma sak med den berömda historien om han, John Harrison, år 1761, som vann priset för att kommit på kronometern ute till havs, med ett nätverk över jorden och haven, bestående av ett koordinatsystem, med grader av nautiska mil och distansminuter. De övriga vetenskapsmännen i dåvarande den etablerade vetenskapsvärlden i Storbritannien, förväntade sig en lösning som skulle innehålla kunskaper i Astronomi. De var så låsta in sin övertygelse, att de först inte ville ge det utsatta priset, till John Harrison.