De var kvar i den neoluddistiska världen, verkligheten och vardagen, sa Mich. De gjorde allt för att förändra sin tillvaro, men inte att de till slut skulle tvingas till att förändra sig själva?

   Nåt sånt, sa Zanna. Neoluddisterna trodde ju inte på förändringen, eftersom de inte kunde se att den redan pågick. De saknade väl några riktiga mätinstrument?

   Så ville de väl inte förändra något som de vant sig vid och som de gillade?

   Ja, de tyckte om sina bilar, men inte bilavgaserna, föroreningen och nedsmutsningen.

   Alltså försökte de ta bort det som de inte ville ha, med metanolbränsle eller elektricitet.

   Förändringen till att helt avskaffa bilen, ville de inte genomföra.

   Man dödar inte den man älskar.

   Det var därför som neoidealisterna hann så långt med Exodus och utflyttningen i rymden. Neoluddisterna trodde innerst inne inte på det som en tänkbar lösning och möjlighet.

   Varför gjorde neoidealisterna det då? Vad var det som skiljde dem åt, de som ville bo kvar på Tellus och de som hellre ville resa ut i rymden?

   Kanske nomadernas vilja och längtan, eller en slags inre rastlöshet, sa Zanna?

   Någonting inom Människan som vill vidare, uppleva nåt annat och upptäcka nåt nytt och annorlunda. Hur tror du, Zanna, att neoidealisterna ska finna det, här ute?

   Det är därför som jag kom att tänka på Zenons paradoxer. Det finns en mening i Dao de Jing, Boken om Vägen och dess Dygd, av den taoistiske mästaren, Lao Tzu. Meningen lyder: ”En tiotusenmilafärd börjar med första steget”. Det skulle kunna vara Zenons omvända paradox!

   Javisst! Neoluddisterna tar ju faktiskt Zenons paradoxer på fullaste allvar. De tror inte på rörelsen. När de ser att naturen och verkligheten ser likadan ut idag, som den gjorde igår, antar de att den inte har förändrats. Mäter man nere på jorden dagarnas temperaturer, från dag till dag, så märker man inte förrän efter några veckor, att det var, fortfarande, kallare på vintern, än det skulle bli på sommaren. Det var innan klimatförändringen, förstås.

   Ändå, sa Zanna, hade neoluddisterna i alla fall i början, tillgång till samma mätinstrument som neoidealisterna. Det var bara det att de kom fram till, eller ville ha, ett annat, mer positivt och trevligare svar.

   Men, sa Mich, vad vi vet idag, så blir vi kvar här ute i rymden, i ingenstans, hur länge som helst.

   Ja, men så är det väl med framtiden också. Så har det väl alltid varit. Man satsar på nåt, innan man är riktigt säker på att ha satsat rätt.

   Vi måste fortsätta att tro på det som vi trodde på igår, oavsett om vi ser nån framtid i det?

   Vi har bara ellekarnas ord på att det vi gör är rätt. I forna tider hade man istället frågat gudarna, Gud eller ett Orakel eller en schaman, om vad som var rätt…

   Neoluddisterna bor kvar på Tellus. Neoidealisterna har genom logiska resonemang kommit fram till att Tellus kommer att ta slut och att överleva på den planeten kommer att bli omöjligt.

   Ja, det här är det enda alternativet vi kan tänka oss idag. Vi tror inte att det kommer att gå så länge till, att stanna på Tellus. Därför bygger vi ut rymdsamhällena och flyttar ut i rymden.