Först åkte de upp i tornet, ovanför och utanför ramverket. För att spara på ljus och elektricitet, fanns det uppsatta speglar och förstorande och förstärkande reflektorer överallt, under ramverket. Utanför ramverket fanns det inte ens en gnutta som strålade ut. Uppstod en sådan, av en förbipasserande meteorit eller sandkorn, var en robotnisse på plats sekunden efter för att reparera och täcka över.

Uppe i utsiktstornet, utanför ramverket, kunde de beskåda den oändliga och eviga rymden. Varje dag var det en utmaning och stå där, för att konfronteras med problemet hur att komma vidare ut i rymden, utan att först ha löst mysteriet med överljushastigheten. Säkert fanns det en lösning som bara väntade på att bli upptäckt, av någon neoluddistisk hemmafru, klok gubbe vid sin gamla fiskarstuga på Tallholmen, ute i Roslagens skärgård, eller en ung pojke som enträget och envist satt i något planetarium, med skisser, modeller och olika infallsvinklar i sin bärbara dator.

Världsrymden var ändå vacker, på samma respektingivande och fruktansvärda vis, som när världshavets kraftiga vågor slog in mot kustens bränningar och berg, när det blåste upp till hög sjö och stormar.

När longituder och latituder sattes ut, hade sjömännen fortfarande sjömärken och igenkänningstecken av landområden och öar. Hur skulle de kunna orientera sig långt ute i rymden, utan kronometer, sjökort, nautiska mil eller sextant?

Kanske att en dator skulle kunna hålla kursen på ljusårs avstånd? Men även mindre decimaler och avvikelser kunde få en enorm avdrift, när näst intill kvantkompassers exakta kurs blev utsatt för okända partiklar och vågor, i det absoluta tomrummet.

De beundrade stjärnhimlens stjärnbilder, avlägsna stjärnor, nebulosor och dansöser i virvlande galaxer, som hämtade ur baletten ”Blommornas vals” ur Peter Tjajkovskijs ”Nötknäpparen”. Med hissen ner, var de på markplanet på några sekunder.

De gick in i Planetariet och Zanna visade för Cassandra hur det fungerade och var man kunde finna skärmar, kontrollbord och paneler. Cassandra visade dem bilder, filmklipp och tredimensionella holografiska landskap med komodovaranen som långsamt men smidigt gick ner och lät sig omslutas av vattnet i en flod.

   Men tekniken har ju nått så mycket längre idag, sa Cassandra. Hur fort SpåRätt än arbetar på att byta ut allt det gamla med senaste nytt, blir de ändå efter.