En tekniker reste på sig från sin fåtölj och gick fram till kontrollbordet. Det blev helt svart. Zanna kunde inte se handen framför sig. Ett mycket svagt ljus lyste över kontrollbordet. Annars var det bara de röda små skyltarna med texten ”Nödutgång” som lyste.

En mycket liten röd prick lyste i rummet. Pricken blev, mycket långsamt, större och större, till aningen lite större röd liten prick. Så blixtrade ett ljussken till, men det förblev helt tyst. Mich antog att det skulle föreställa The Big Bang, den stora smällen. Även om allt gick mycket långsamt, var det svårt att föreställa sig detta som en slags verklighet, eller förenkling av verkligheten. Mitt i kosmos fanns Solsystemet, Vintergatan, andra galaxer, solar och planeter. Omkring det fanns rymdens materia: rumstiden. Där ute och ingen annanstans heller, kunde något färdas snabbare än ljusets hastighet. I ljusets hastighet skulle allt förintas eller bli till ett svart hål. Därför var det också omöjligt att ge en föreställning om hur det skulle se ut, över och ovanför ljusets hastighet. Där skulle världen vara helt frusen, inte som en frysdisk i en livsmedelsaffär, men som ett stillbildsfotografi.

Mich kom att tänka på ellekarnas drömbubblor. Var drömbubblorna också materia? Kunde inte heller de färdas över ljusets hastighet? Kunde drömbubblorna färdas i annan dimension eller i någon okänd värld, som i en spegelbild till Michs och Zannas universum, verklighet och vardag?

Här gällde det, tänkte Mich, att inte försöka ta för stora kliv, alldeles för fort.

Eftersom information var någon form av materia, kunde ingen information föras fram av ljuset.

I bilder av universum såg allt ut som ett jättelikt hav, med allt som svävade i havets vågor och rörelser. Varför, tänkte han, skulle inte informationen kunna surfa mellan vågorna, för att få ny fart och ändra kurs i smått, men hålla målet ständigt i siktet?

Planetariet visade hur avstånden ökade, både i sig och mellan himlakropparna. Det var ett annat slags universum som visade sig, än det man såg om man tittade upp mot stjärnhimlen en klar och molnfri sommarnatt.

Det konstiga var att allt det jättelika var beroende av små, små partiklar och vågor. Allt var beroende av varandra, från det allra minsta till det allra största.

Efter föreställningen stod Anna Gavanas kvar och talade med några andra av medborgarna. Zanna och Mich gick dit för att lyssna.

   Det vi ännu inte vet eller kan förutsäga, sa Gavanas, är hur människorna här ute kommer att reagera och acceptera livet såsom det är, här ute?

   Du menar, sa en spetsnäst lite gubbe med rotborstmuschtage; att människorna kommer att bli tokiga, eller galna?

   Neej, jag skulle dra mig för att använda de orden eller uttrycken, men att det mer handlar om flexibilitet och acceptans. De kanske förväntar sig mer än vi kan erbjuda, eller tvärtom.

   Hur menar du då, undrade gubben?

   Allt det materiella som vi lämnat efter oss, under och bakom oss, kan ge upphov till en slags ”baksmälla” som en jetlag, eller gammaldags lappsjuka. Vi förstår inte längre, kan inte förklara för oss själva och varandra, sammanhangen i den vanliga vardagen?

   Du menar som det Stora Självklara, inflikade Mich?

   Ja, nånting ditåt. Nåt som vi alla, i alla tider, tagit för självklart. Bara en sån sak som att saker, om vi tappar dem, faller ner till marken. Eller att elden brinner uppåt och inte nedåt. Eller att ”mörkret faller”. Gör det verkligen det? Var går gränsen mellan vårt vetande och vårt tyckande?

   Men, vad med oss människor?

   Jag tror, sa Gavanas lite försynt, att vårt språk är vår värld, liksom rymden består av rumtiden. När vi flyttar ut i rymden, kommer det också att påverka hur vi talar med varandra. Ord och begrepp kommer att försvinna, när de dras in i och ner i den Stora Glömskan. Å andra sidan kommer vi att lära känna drömmaskinerna och Planetariet bättre och finna nya ord och begrepp genom dem.