Har detta nåt med ormmannen eller komodoleguanen att göra?

   Jag ska inte avslöja för mycket, för då är det inte roligt längre, eller så misslyckas jag. Men visst, svaret på din fråga är: Ja! Jag söker efter en rörlig, levande, form, som en cyborg, eller en cyborgleguan, som kan föra den flexibla massan vidare.

   Jag har, fortsatte hon, först arbetat med 3D-skrivare. Problemet med både 3D-skrivarna och den förstärkta verkligheten är att de arbetar för långsamt. Den stabiliserande delen, metallen, ska övergå från organisk till järnatomer, samtidigt som formen bildas. Det var det som jag höll på med, när du såg det som du kallat för ”ormmänniskan”. Det är bara ett försök, en prototyp, eller ett experiment, hur att tillverka flexibla och rörliga former, innan de stelnar och stabiliserar sig. Förr använde man sig av tvåkomponentsmassor, som i starkt och hållbart klister eller lim, tills vi, genetiska formgivare, övergick till att öka samarbetet mellan genetiska stamceller och hårda materia. Det har funnits länge ute i naturen! Det är bara att studera pärlmusslor, ostron, sniglar, snäckor, korallrev och urgamla fossiler. En liten skillnad är att dessa, över tid, förstenas. De blir till stenar. Vi genetiska formgivare försöker ersätta stenen med metaller som är hårda och stela, som järn. Eller till mjuka metaller, som guld, silver och koppar. Sådana som man kan bearbeta vidare, efter att formen redan stelnat till. Grundmaterialet och strukturen finns ju också i våra egna kroppar, med hur benen ska formas och se ut, hur de inre organen, som magen, levern, njurarna och tarmarna, ska fungera. Hur var det hamnar på rätt plats, för att den ska fylla sin funktion.