Hur människorna tolkade drömmarnas betydelse, berodde förstås på vad de trodde på. Det fanns människor som sa att de aldrig drömde. Schamanerna, stammarnas medicinmän och vishetslärare, tolkade drömmarna som meddelanden och händelser i andra världar. De upptäckte också att vissa växter och örter gav hallucinationer, overkliga händelser, syner och andra sinnesintryck. De upplevde att de inte bara kunde tolka drömmarnas handlingar, utan att drömmarna hade mening och betydelser, både för den enskilde och för stammen som helhet.

Praktiska och utåtriktade människor såg ingenting märkvärdigt i drömmarna: ”Drömmar går som strömmar”. Eftersom drömmarna inte lämnat något verkligt efter sig, bara en upplevelse för den drömmande, kunde de inte ta drömmen på allvar. Kanske att drömmandet var ett tecken på sjukdom? Även människor med hög feber kunde yra och se saker som inte fanns. De trodde och såg människor och djur som inte fanns på platsen och som kanske till och med var döda.

Det enda som Mich var helt säker på, var att drömmarna inte visade en enda upplevelse och berättelse. Den bestod av fragment som den drömmande fogade samman till ett större sammanhang. Det var troligtvis också det som hände i drömmaskinen. Den förmedlade material till den drömmande, som kunde aktivera tankar, känslor, upplevelser och minnen, under dagens vakna tillstånd.

Mich trodde att det var så som konsten och konstnärerna hade kommit till. De ville visa något som inte fanns. Något som hade funnits i det förflutna, eller verkade ha en betydelse inför framtiden. Människor som ville ha sina porträtt målade, ville visa för samtiden och eftervärlden hur betydelsefulla de hade varit, under sin verksamma del av livet.

När kameran, filmerna och fotografikonsten kom, med upptäckter och uppfinningar, kunde konstnärerna koncentrera sig på annat. Sådant som antingen inte fanns, eller som var osynligt för ögat. Sådant som skulle kunna finnas, eller som var verkligt i en annan dimension. Eftersom vetenskapsmänniskorna ansåg att Matematiken var Guds språk, blev konsten ett försök till kontakt med det osynliga, det övernaturliga, det översinnliga och de större sammanhangen.

Konstnärerna hade som uppgift att visa på sådant som antingen var osynligt för ögat, eller ouppmärksammat av tanken. Därför blev skapandet också en slags forskning av det som skulle kunna finnas, mer än det som faktiskt fanns i vardagsverkligheten. Det Vackra i den ”Stora Självklarhetens” upplevelser kom i konflikt med det Sanna. Det Sanna måste inte nödvändigt också stämma överens om människornas begränsade föreställningar om vad som var skönt eller vackert att titta på.

Vetenskapen påverkade konsten så att konstnärerna menade sig avbilda den inre verkligheten; den upplevda verkligheten. Den synen på tillvaron var mycket omdiskuterad bland vetenskapsmänniskorna; fanns denna inre verklighet över huvud taget, eller, om den fanns, hade den då någon avgörande betydelse för människornas liv på jorden?

Mich antog att drömmaskinen var en sådan maskin som tillverkade och skapade inre verklighet, tillsammans med drömmaren. Drömmaskinen utan drömmare, saknade helt betydelse och mening för människorna.