Transporten flöt fram på spåret, utan krängningar eller plötsliga stötar eller inbromsningar. Vagnarna såg ut ungefär som en skidlift i avlångt format, som ett rör eller en tub, med stora fönster och många sittplatser. Det fanns gott om automater som visade information om rymdsamhället, ramverket, transporten och nya visioner, in i framtiden. Det var som om det förflutna och historien var helt bortsopad, ner i den Stora Glömskan.

Det var för SpåRätt en väl uttänkt plan, för att ge människorna nya idéer om ordning, regler, förhållningssätt, sunt förnuft och vilja till anpassning. En ständig process mellan kaos, irrationell oordning, och kosmos, regelbunden ordning. Det ena fick aldrig bli starkare än det andra. Balansen och obalansen skapade en konstruktiv rörelse, förhoppningsvis framåt.

På jämna avstånd från varandra, fanns klockor som angav tiden för hur långt transporten rörde sig. Det fanns ju i rymdsamhället varken några år, månader, veckor, datum, dagar eller klockslag på dygnet. Hur skulle man anpassa dygnet, när det inte fanns någon sol som gick upp och aldrig någon fullmåne att titta efter?

Färden med transporten var rolig och underhållande. De fick kontakt med många människor och alla samtalade med varandra, för att utbyta information, upplevelser och erfarenheter. Det var sådan gödsel som idéerna kunde planteras och odlas i.

När någon frågade ”varför?” var det aldrig någon som svarade: ”Därför!”. De som inte hade några svar, höll tyst, i väntan på att någon annan kanske visste. Undrandet, frågandet och reflekterandet var grunden för deras gemensamma framtid att stå på. Varje ny fråga kunde leda vidare till ett eller flera nya svar. På så vis deltog alla i ett evigt gemensamt samtal, där ingen fråga var en för mycket och inget svar var helt fel.

Någonting hade för länge sedan hänt när människorna, Homo sapiens sapiens, ”människorna som vet att de vet”, plötsligt kunde använda sina hjärnor till att tänka på annat, än att bara leta mat, sova, försvara sig och vandra. De första avancerade grottmålningarna målades av människor för cirka trettiotvå tusen år sedan. Nu skulle snart ett nytt sådant kunskapssprång uppstå, när människorna inte längre behövde bekymra sig om vardagens rutiner och regler, utan satsa all sin tid och energi till att skapa, utforma och förfina idéerna. Det var andra slags idéer än dem som Platon talat om, i sin Idévärlden. Det här var inte idéer som redan fanns. De var på sätt och vis passé och därför ointressanta. Istället inriktade man sig på tomrummen och där det, till synes, inte fanns något. Det blev en vana att upptäcka sådant som ännu inte fanns, när ”ingenting” utgjorde en lucka i ett logiskt och rationellt tänkande. För att komma fram till det, behövde människor ibland verka dumma och irrationella. Det enkla påståendet om att:

   Det kunde ju vara tvärtom!

Somliga av de traditionella neoidealisterna var kritiska mot detta. De menade, lite likt Platon, att det som fanns att upptäcka och uppfinna, på sätt och vis redan fanns där. De mer kontroversiella hyllade experimentet och ville visa att i så fall fanns det även idéer som var felaktiga, eftersom man kunde upptäcka och uppfinna även dem.

När neoidealisterna lämnade jorden, Tellus och neoluddisterna bakom och under sig, trodde de fredliga av neoidealisterna att nu och i framtiden, skulle alla neoidealister hålla sams med varandra. De var ju redan övertygade om och överens om att de hade samma grundsyn på tillvaron, verkligheten och världen.

Människorna behövde tydligen, minst, två motsatser eller läger, för att komma vidare i sitt tänkande. Fanns det bara en, så var ju den genast en del av det Stora Självklara och krävde inga reflektioner eller debatter.

Man kunde ju inte debattera med en dator eller robot. Den skulle bara förklara vad som var logiskt och rationellt. Det var som med schackdatorer, de verkligt schackintresserade, som den svenska schackspelaren Susanna Berg, var inte intresserade av att spela med en schackdator. För dem var schackspelet ett spel mellan människor. Det var just den mänskliga och sociala samvaron med likasinnade, som gjorde spelandet extra roligt, inet det bästa möjliga draget.